Aaaaaaaaaaaaaah.
De varma känslorna jag har för ”Janne Långben – The Movie”.
Det var väl någon gång där runt 95-96 och pappa välsignade familjen med en gratis prövoperiod av de lite dyrare TV-kanalerna. På en av dem: storfilmsdebuten för Janne L, efter att man hade tuggat i sig hela TV-serien ”Goof Troop” (BANGERN till introlåt!).
Ljuvlig rulle, som jag minns den. Och den ska nog stanna där, i minnet: vattensängen (på topp 10-listan av 90-talets coolaste prylar), det mysiga fisket, Hur STENCOOL man tyckte Max var när han tog på sig den där Michael Jackson-skruden. Und so weiter.
Come to find out att det finns en uppföljare?!
”En extremt långbent film”/”An Extremely Goofy Movie” (osäker på vilket språk titeln blir bäst) droppade alltså fem år senare, år 2000, och inbegriper Max going to college och en tävling i extremsport (av någon anledning).
Och ja … det här är fan stabilt.
Visst, visst. LITE kackigare animationer är det. Och berättelsen är inte omskakande på något sätt. Kommer aldrig riktigt upp i de emotionella höjder som ettan (faktiskt!) hade, med ledsna/förrådda pappa Långben (please don’t show it to me ever again!!) och det där.
Men den har samtidigt rätt klyftig dialog och roliga skämt både i slapsticksfären såväl som de mer cerebrala häraderna (beatnikbaren!).
Ja-a då. Njutbar, ju.
Åh nej.
Goofy.
That lanky mothafucka’.
Närå.
Långben är reko. Älskvärd, ja, blåögd cartoonhundis där man _ömmar_ hårt för varje felsteg han tar.
Under uppväxten förtrollades jag väl mest av Kalle (Anka, reds anm), von Anka å Mickey Mouse et al. Janne (!) hamnade lite i skymundan; den där fucked up homien med usel motorik och svajigt konsekvenstänk som trasslade till det för sig i periferin.
Och det är väl som det ”An Extremely Goofy Movie” tar språng ur.
Långben får kicken efter att ha orsakat en explosion i fabriken han knegar i (på?) och tvingas sätta sig i skolbänken åter – tillsammans med nyutflyttade sonen Max – för att stärka CV:et få fart på karriären igen.
Åtstramad, straight-to-video och pretty funny.
Så kan man väl summera det hela.
Det finns, i vanlig ordning när Disney struntar i biorelase och stryper budgeten, inga riktiga ”fades” eller skuggor i alla teckningar (ni vet, skillnaden i kvaliteten mellan ”Lejonkungen” och uppföjaren) utan det känns mest som något hunsat Tobias Gerhardsson-geni fått en palett i hand och stressklickat sönder fillverktyget i Photoshop.
Men DET åsidosatt är ju Goofy en skoj figur.
Man VILL ju att det ska gå bra för honom. Med kärleken (han blir betuttad i bibliotekarien Sylvia), i Den Mörka Arbetslösheten och på skolan.
Och i ”An Extremely Goofy Movie” ryms oväntat mycket materia av emotionell karaktär.
Lite drabbad, det blir jag ÄNDÅ.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
