The Hobbit

4

Öj öj öj.

Den gick UNDAN, du!

(Läses med fördel med GBG-dialekt)

Peter Jacksons Hobbit-trilogi – vi vet ju alla hur den blev. Eller ja. Låt mig berätta min uppevelse: Sagan om ringen-trilogin 2001-2003, mäktigaste bioupplevelserna jag någonsin haft. For real, for real. Ännu bättre i de förlängda DVD-versionerna. Sett om FÖRTI gånger, verkligen.

Sen gick det tio år och Peppe J sket i det blå skåpet å det grövsta. ”Hobbit” lyckades inte fånga en tiondel av ”LOTR-trilogins” magi.

Synd, när boken – ju! – är Tolkiens bästa.

Så när Jocke G lanserar idén att se den SNÄRTIGA animerade tolkningen från 1977 tänds ju ett litet hopp i hjärtat mitt.

Är det nu jag ska få se den, sagornas saga, levandegjord i rörliga bilder?

Short answer: fuck no, boyo.

Nä men vad ÄR det här för seg sörja?

Det känns så oerhört tungrott – samtidigt som handlingen rör sig framåt som om någon somnat med snoken på VHS-spelarens FFW-knapp. Efter typ två minuter – alla dvärgar introducerade, Gandalf har kommit och gått och hela gänget är halvvägs till Smaug.

Whoa.

Back up, now.

Men visst, det är en VISS behållning, att den är så absurt snabbfotad genom bokens handling. Det blir komiskt hur mycket av en speedrun det är.

Samtidigt gör det att inte EN karaktär får mer djup än närmsta regnpöl. Ergo = noll emotionell investering för oss som tittare.

Too bad.

Ett slöseri med tid – och då var det ändå bara dryga timmen.

Petter

4

Här mår man BRA efter tajt (1:17) flic of shit.

Eller nä.

”The Hobbit”, som har typ styva 45 jordsnurr (!) på nacken, lider FÖRVISSO av ojämn tecknarkvalitet (WTF-varning AF på dvärgarnas rynkor) och FPS i baktakt där det mesta laggar lite oskönt. Allt ser to be fair ut som ”Min Granne Tortoro” nedmald till 180p screenrecordad dynga.

Men fan.

Typ RÄTT cozy musikal, ändå, väl?

Det avverkas BANGER efter BANGER (kredd till regissör Jules Bass som tonsatte DET HELE) och det minskar den intellektuella friktion man känner när sisådär 100 sidor i boken avverkas på tio-ish sekunder i filmen.

Karaktärsutveckling: nada.

Bilbo ser som en balsamovetande mamma från 90-talet och under omkring 90 procent av filmen får vi inte lära oss någonting om honom förutom att han verkar imponerande orädd (in)för det mesta.

Sekvensen med Gollum (här pösig ödla) som pågår frapperande länge är väl egentligen det enda som bygger något sorts _arc_ och vi börjar så sakteliga KÄNNA saker för vår tappre hob.

Men njae.

Den borrar sig knappast ner på djupet, ”The Hobbit”.

Tur då att vi har att göra med 70-talets vassaste OST.

Joakim