Änglagård – Andra Sommaren

5

Well, well, well.

Zac is bac.

He does not attac.

But most importantly, he has a beautiful ballsac.

Nej nej nej.

Ursäkta mig, jag blev lite debil här.

Men det blir ju också ”Änglagård – andra sommaren” efter typ två tredjedelar.

När de plötsligt åker till New York och har midsommarfirande i någon lägenhet som lika gärna hade kunnat ligga i Örebro (VAR de ens i NYC?). Hela den grejen kändes ju mest som en ursäkt Nutley skrev in i manus för att få åka till NYC för SF-pengar (okej de VAR nog i NYC).

Det är symptomatiskt för stora delar av denna uppföljare till den CHOCKERANDE bra ”Änglagård”.

För det känns liksom framtvingat. Som att frågan i Nutleys lilla nöthövve, när han satt med tabula rasa i skrivmaskinen (han känns rätt skrivmaskin va, inte dator?) var: ”Hur kan jag sy ihop en uppföljare?”. Inte ”Det HÄR vill jag berätta om”.

Visst, ”Ä2” fortsätter lite på spåret om trångsynta bybor, men här känns det mer farsartat. Och typ inkonsekvent! I första filmen slutar det ju med att rassetanten Rut Flogfält är VARM mot Fanny och hjälper henne hitta sin far. I ”Ä2”? Right back to skvaller and racism and ”Varför ska de komma hit för?” again.

Märkligt.

Det känns helt enkelt lite ihopsytt med vänsterhänden.

Slappt.

Men också rätt kul ibland, mest tack vare Bergström (underskattad skådis ju!) och ett par av de andra skådisarna.

Helt OK!

Petter

6

Jodå.

Fanny (Helena Bergström) och Zac (Rickard Wolff) är tillbaka. Västergötlands mest dynamiska (?) sommarkatter ska hem till _överskattade_ fulkåken Änglagård för ett nytt lov på landet.

Men du kan aldrig ana det som möter dem (ping @Newsner).

Skiten har – ju – brunnit ned till TYP åttioåtta procent.

#OhNo

Och på verandan (farstun?) står en moloken, nedstämd och plågad Ivar (fine Tord Peterson) och ojar sig i det tysta. För det var ju han som fuckade upp villan med något element och korsdrag och grejer.

”Änglagård – Andra Sommaren” bär med sig många vindar från föregångaren. Dialogen är nära skinnet, det smörgåsbord av karaktärer fullproppade med tjusigt karvade ”lantis-USP:ar” står kvar + får viss tillökning i form av belevade jänkaren Sven (Ron Dean) som gonar (!) sig i en prålig New York-våning. Och sommaren, ja, den är Den Vackra Svenska även ett år senare.

Men något saknas, ja?

Gottfrid (Ernst Günther), som var chilled AF och kanonmysig i ettan, är nu ett pladdrigt svin – typ? Och Zacs mörka blickar (ni vet, vid middagsbordet när någon av byns frontfigurer fäller en kommentar med svaj på ribbis) suddas sakta ut för att avtäcka universums typ mest inkännande och kloka person.

Fanny – tappat det som fan, ja? Märklig deluxe i interaktionen med den charmant puckade lanthandelspraktikanten (?) Mårten (Jakob eklund) et al.

Det har nog skruvats en del, visst.

Men Colin Nutley, som för en vecka sedan framstod som Sveriges solklara karbonkopia på/av coming-of-age-nestorn Richard Linklater, har nu degraderats till något visset och sorgset som FEBRILT nålar fast naglarna i en dyster repeatmetodik.

Jovisst.

Gammalt vin i nya läglar och det.

Det är samma bråk och samma frågetecken som kavlas ut i långpanna av en vilsen och TÖMD Nutley.

Men: ”Å-AS” (kul förkortning!) är alltjämnt en trivselrulle som sätter ned spaden djupt i det såriga Sverige. Det är fortsatt drabbande, då och då, och visst är vi nyfikna på vad som är sanning och vem som vi ska lita på i den OERHÖRDA släktforskarsmet som alltid har en ny vändning bakom hörnet. Plus fina skådisprestationer och så vidare.

Så: spännande med trean next week!

Alla är typ skitgamla och Molly Nutley stövlar in och vem är egentligen släkt med vem och hur går det då och det ena som föder det andra.

Pump me up, Big C.

Joakim