August: Osage County

8

AMERIKA alltså.

Någonstans, i en liten myskonservativ håla i kroppen, njuter jag som mest här i början. Då Beverly Weston (Sam Shepard) kör något slags muntlig krönika över sitt land och sin familj.

Det är otroligt vackra bilder av oändliga fält, jord och himmel, medan Shepards prassliga intelligens susar ovanpå. Det finns ett lugn här.

Innan riv-i-peruken-konflikterna.

Innan Ivy Westons gröna ögon är på gränsen till tårar om och om igen innan hon sväljer dem igen.

Innan Violet Weston, Streeps labila matriark, ångar på i sina förolämpningar till hon hittar något outsägligt ondskefullt. Men hon säger det också.

Det är ofta jag sitter här och tar mig för pannan, ojar mig och känner oron växa i bröstet.

Som om jag satt med vid bordet. Ännu en familjemedlem som sväljer allt, försöker förtvivlat upprätthålla någon illusion om ljuvlig gemenskap. Den värsta sortens falska leenden i omgivningen.

Men där kommer Julia Roberts in. Äldsta systern Barbara Weston.

Hon är så. Jävla. Less.

På att bära med sig ett liv av osynliggörande, narcissism och misshandlad tillit.

På att det gjort henne till den omöjliga person hon själv är.

På att hata sin mamma och att hata sig själv.

Så hon säger ifrån. Tänker inte låtsas för en sekund.

Det är så jävla skönt att se.

En förlösning i varje rättfärdigat bittert ord som kommer ur hennes mun.

Jag älskar Julia Roberts här. Och Meryl Streep. Det är en lustig kontrast – hur Roberts i sitt underspel och Streep i sitt överspel båda finner en enastående nivå av karaktärsgestaltning. Kanske främst i samspelet dem emellan.

Det är deras film, i huvudsak.

Alla runtom spelar bra.

Men Streep och Roberts berättelse är den som griper tag.

Om en mor och en dotter. Det finns inte mycket kärlek dem emellan. De försöker ibland. Ibland bara… orkar de inte.

Så kan det vara.

Petter

7

Driven dialog är bra. Pingpongscener som är täta och rappa med rak och direkt intensitet.

Har man sedan ett Pulitzer-prisat manus att luta sig mot (Tracy Letts-pjäsen med samma titel tilldelades priset 2008) är det mesta av bordet redan dukat.

”August: Osage County” vill kanalisera all kvalitet genom en och samma mynning: hårda, snabba uppgörelser och verbal polemik som nästan får dumburksrutan att imma igen av hätska oneliners och replikskiften med total konsonans.

Som middagsscenen. Vassa ord. Tallrikar som flyger. Wow. Som att se Real Madrid rulla upp ett saggigt Korpen-gäng från östra Småland (sug på den liknelsen, Gradvall!). Pass, pass, skruv, klyka, stolpe och mål. Väldigt snyggt.

Meryl Streep, som cancersjuke och pillerglade borstbindaren Violet, och Julia Roberts, i rollen som konfrontativa dottern Barbara (HENNES munläder!), är filmens två pelare. Så välspelat.

Och ”August: Osage County”, där Den Dysfunktionella Familjen verkligen står i skärpa, är en otroligt finslipad rulle. Finns ingen skarv. Någonstans.

Och jag tänker: är den för bra? För tillrättalagd?

Kanske.

Förmodligen.

Det saknas överraskningar.

Något som nöter.

För det känns litet livlöst ibland. Mer teater. Ett väloljat kammarspel med en på millimetern utförd dramaturgisk kirurgi. Titthålsoperation!

Och där tappar filmen bort mig litegrann.

Joakim