Marvin’s Room

6

Okej.

Rapid fire review, här.

Har just skottat en massa slask och TUNG blötsnö här.

Now: John Mayer playing in near-lossless INSIDE OF MY EARS.

Anyway.

”Marvin’s Room”!

ÄNNU en doldis i Leo-katalogen?

Seems so.

Och första intrycket är ju smått chockerande.

Leonardo.

Diane Keaton!

Robert DeNiro?!

MERYL STREEP!!!

Hur är det så att exakt hela världen INTE känner till den här rullen?

Well.

Kanske för att den är märklig as fuck.

Nä, okej.

SÅ illa är det inte.

I grunden är ”Marvin’s Room” en drabbande roman i det lilla, rent storymässigt. Kanske ÄR baserad på en bok, rentav (Slapp Icke-Research AB, kan jag hjälpa till med något?).

Men det ÄR något off med gestaltningen.

Det är som att en filmstudent på gymnasiet har gjort det hela, och bara fått turen att få med ovan nämnda dunderskådisar för att blåsa liv i allt.

Det blir lite – vad sa Danny Saucedo? – kognitiv dissonans, va.

I ena stunden – extremt gripande skildring av en mor och tonårsson som försöker reda i det emotionella spegelsplitter som den utflugna och våldsamma pappan har lämnat efter sig.

I andra stunden: närmast parodiskt dålig såpanivå.

Och den här pendelrörelsen kan vara oerhörd snabb ibland, från replik till replik.

Ja.

Weird.

Men styrkorna överväger ändå.

Sevärd sexa, i slutändan.

Petter

5

Hoppla, homies.

Här sitter man runt 22.30-ish och sörplar avvaktande på en West Coast IPA by Stigbergets Bryggeri som mig veterligen KAN rekommenderas av @youknowson och andra lyxölskonnässörer.

Late AF – så klart.

But who cares?

”Marvin’s Room”.

Hej på dig.

DiCaprio är tillbaka, här som avige och bångstyrige frifräsarsjälen Hank (17 år – då) som TYP släpps ut (?) från kåken när mostern Bessie (Diane Keaton) får besked om leukemi och behöver donator.

Det är en DIGER cast här.

Nämnda Keaton OFC. What a legend. Och Meryl Streep – som spelar syrran Lee – och en viril Robert DeNiro som luddige doktor Wally (!). Adderar vi Leo är det ju en smått ruggig kvadrupel som är tänkt att bära det här cancerdramat.

Eller drama och drama.

För visst är det svårt för Jerry Zaks (regi) att hitta rätt ackordföljd och undvika dissonans.

Det finns som en rädsla, förutom i slutet, att dyka ner i mörkret på allvar. I stället svishar _allehanda_ märkligheter förbi våra nyllen.

Där det ena stunden kan lukta TYP ”Bad Grandpa”, då när sängen där MEGADÖENDE oldiefarsan Marvin (som i sig är en udda gaturkorsning mellan någon knasig Stefan och Krister-figur och valfritt Robert Gustafsson-dito) ligger och gurglar tärningar får ryck och börjar ”stötglitcha”.

Eller när det (banne mig) ligger i luften att Hank och sjuka Bessie som rider på livets sista (?) våg TYP ska göka?

Och när det minuter senare känns som att Bessie är på vippen att hångla (!) med sin syrra!!??

På det minst sagt besynnerlig dialog.

Nej, det är bitvis crazy.

Men medan Zaks navigerar med felande kompass trollar framför allt Leo och Streep med knäna för att HUGGA i den emotionella dynamit som då och då ändå får se sig DENUDERAS.

”Marvin’s Room” ÄR något.

Men särskilt drabbad blir jag riktigt aldrig.

Joakim