Nej, vad ska man säga?
Pissefilm, ju?
Räcker så?
Nej.
Men det här är tyvärr en rätt illa skriven, habilt till uselt spelad och slappt regisserad berättelse.
Många skulle säkert prata om det sorgliga i detta, i kontrast till de mästerliga två föregående filmerna. Jag brukar inte bry mig så mycket om det där, har aldrig förstått hur en dålig ny del i en serie kan ”förstöra” föregående delar.
MEN: visst är det en rätt smärtsam kvalitetsdipp.
Vad hände här, Coppola?
Varför?
Allt känns så tomt och meningslöst.
För det mesta känns det som en halvdan inofficiell uppföljare gjord av ett fan.
Men.
Visst finns det LITE starka ibland, under dessa två timmar och 42 minuter.
Typ när Michael Corleone, med grå helikopterplatta på huvudet och diabetes, gör avbön i Vatikanen. Gråter över de synder han gjort sig skyldig till. Bra spelat, Al.
Men på DET STORE HELE: stort njae. :/-emojin. Sned mun alltså.
Jag är inte imponerad.
In i trilogikaklet.
Coppolas tredje (och avslutande) maffiaslice om klanen Corleone är väl unisont semi-sågad.
Men: jag typ gillar den.
Småtjusig epilog.
Trots den frapperande öppningsceremonin (pågår i över 30 minuter!!!!), en förhållandevis platt story och mirakulöst usla performances (look at me, Sophia!) här och där.
För all del snårig sörja in places. I trilogin har vi – ju – varit tvungna att konfrontera (och greppa) ett vildvuxet släkträd i paritet med Tolkiens stadsarkivtunga tremänningsdravel (!) under de första hundra sidorna i ”Sagan om Ringen”.
Håller knappt koll på någon längre.
Men det är infekterat AF, det förstår jag, och mitt i en hämndlysten (och rätt spännande) gangstersmet där vi plockar öga för tand (?) hittar vi den grånade Michael (Al Pacino) i någon sorts glorifierad koordinatorroll (”ah men döda henne då”) som han avmätt rattar med vänsterhanden så här tjugo (!) år efter handlingen i ”The Godfather: Part II”.
Plot?
Äh.
Ork’ int’.
Watch it and learn it, studs.
Men det är ett maktimperium som står på randen till att gå itu, pissiga relationer med ex, en hel del dödande och en genomgripande känsla av att saker och ting måste hålla ihop för att tas i mål.
Bäst: Andy Garcia som iskalle Vincent. Stabil, säker och cool. Och – så klart – Diane Keaton som underbara Kay.
Så.
Nu rör vi oss vidare!
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
