Dubbelsjua, dubbelsjua!
Låt mig bjuda dig på bubbel nu, va!
Nej.
Förlåt. Debilma här. *känner av Way Out West*
Men. Vi såg ju ”Born to Be Blue” på Way Out West. De har en urtrevlig liten filmdel av festivalen. Så där satt vi Capitols gosiga gamla salong, med stora förväntningar.
Ethan ”Älskling” Hawke! Som Chet ”FAN vad vackert det låter” Baker!
Kan ju inte sluta i annat än succé.
Men ”BtBB” skrapar mest på ytan.
Problemet är nog främst manuset.
Det känns som ett lapptäcke av scener mest skrivna för att framhäva vackra kostymer och miljöer, scener som passar att printscreena, rama in och sälja på Fotografiska. Och, för all del, väldigt vackra musikaliska scener, där Hawke själv sjunger med inlevelse.
Han levandegör verkligen sin karaktär, även om jag ser mer Hawke än Baker. (Åh nej, blev det en Bergström-motsägelse där?)
Samma sak med hans kärlek Jane, med en elektrisk närvaro tillförd av Carmen Ejogo.
Ja. Fint och så. Men lämnar inga djupa sår, så att sääg.
Ethan Hawke.
Actor, director, screenwriter and novelist.
Vi älskar honom, vi.
Framför allt som eteriska InterRail-eskapisten Jesse i ljuvliga kärlekstrilogin bestående av ”Before Sunrise”, ”Before Sunset” och ”Before Midnight”. Men även hans Mason Evans Sr. i überfantastiska ”Boyhood”. När han verkligen NITADE dit sitt performance som typ världens bästa rockpappa med känslor.
Och det är ju så.
När jag ser ”Born to Be Blue” (semi-biopic om Chet Bakers comebackkamp efter det där fasliga tanddarret) tänker jag mer på just Ethan än det som händer där i de dimmiga jazzkällarna.
Slutsats: Ethan är jättebra. Spelar sin sköre trumpetheroinist med kalasbra plankträff. Alla scener när han står där, helt tom, framför sin Jane (Carmen Ejogo). Eller on da porch, med vidriga idiotfarsan Chetney (Stephen McHattie), där jag typ kan jag äta den stämning som jag ser.
Jo jo.
”Born to Be Blue” ÄR bra.
Och Ethan ÄR fantastisk.
Men i regissör Robert Budreaus disiga halvfiktion (Jane fanns inte ens på riktigt) tappar jag ibland bort närvaron.
Jag sugs sällan ÄNDA IN på riktigt. *saknar smaken av guld*
Man känner sig verkligen ett med metadonet. Lite avtrubbad, disträ.
Men Ethan.
Och Carmen.
Jag vill se nomineringar här.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
