Ja jävlar.
Jag minns ju brottstycken från 1997, där i december. Jag, Robert och hans pappa gick på den här på bio, av någon anledning. Vi var ju för fan tio bast! Brådmogna? Nja. Don’t know.
Men jag minns att filmen redan då GREP TAG.
Jag förstod att den försökte säga något om LIVET. Senaste filmen jag hade sett INNAN dess var väl TYP ”Aladdin 2: Jafars återkomst”. Viss skillnad i djup, va? (Men shoutout till Jago och hans RÄTT omskakande papegojdepression)
Att se den i dag är lite som satt se den för första gången.
Gick kanske 80% över mitt lilla blonda (!) huvud där, 1997?
Seems that way, Old Pete.
Anyway: filmen griper tag än i dag. Jag tänker på att Oscars-vinsten för Affleck och Damon för bästa manus FAN var välförtjänt. Otroligt som första manus, ju. Alla Robin Williams repliker. Jättestarka.
Det är en rolig, smart, kvick, rörande film. Framförallt är det en drabbande skildring av vad fysisk/psykisk misshandel kan göra med ett barn, hur det barnet sedan rör sig i världen i en vuxen kropp, hur hen bemöter andra människor.
Jag är glad att jag såg den igen, så här ett drygt decennium senare.
Matematik har aldrig varit min grej.
Tänkte alltid fel, snickrade ihop egna (svajiga) uträkningar som inte höll och kluddade handflatan full av fusk i bläck inför prov.
Men jag kan häpna inför kraften. När tabeller, streck och siffror FÖRÄNDRAR och vänder upp och ned på saker och ting.
Minns ”A Beautiful Mind”, den första gången jag såg den (2002?), då jag satt med öppen mun och torr trut – surprise – i 135 minuter.
Överintelligentia (?) kramar om något i mig, så är det ju.
Och ”Good Will Hunting” lyckas fint med det.
Will Hunting (Matt Damon) är en 20-årig, emotionellt desorienterad buse som slåss och bråkar. Men han är smart och APART. Har fotografiskt minne och är kung på algebra.
Men när en fängelsedom plötsligt hänger över honom tvingas han till att söka hjälp.
Psykologen Sean McGuire (Robin Williams) rycker in som domptör för att vrida ur, och få riktning på, Hunting.
Det finns mycket att säga här.
Om det nästan obegripliga i att firma Damon/Affleck skrev ett sådant komplext och finmejslat hantverk i så pass tidig ålder.
Om hur en film kan bära på så mycket och trycka fram det i drypande tjok som ÄNDÅ känns naturligt.
Det är som en tjäder, ni vet (jag har sett en i skogen ju!). Som reser sig och fäller ut vingspannen för att blotta typ tre tusen fjädrar med olika kulörer.
”Good Will Hunting” har tyngd, djup och framför allt hjärta. Det finns mycket under ytan.
För matematiken åsidosatt – den är egentligen inte alls relevant här – gestaltar den osäkerhet, förvirring och kärlek i ett så varmt porträtt.
Damon är strålande.
Affleck avväpnande.
Robin = lovely.
Till och med Stellan är ju BRA.
Minnie Driver – också – stop being so good.
Det kunde bli smörigt.
Men i stället får vi guld.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
