Can You Ever Forgive Me?

8

Stämningen sätter sig mer eller mindre omedelbart.

Efter fem minuter är känslan: BRA FILM.

Det är så många betryggande faktorer som liksom bara ÄR DÄR. PÅ PLATS.

Det är kanske framförallt Melissa McCarthys skådespeleri. Hon ÄR ju Lee Israel. FLERA MIL ifrån hennes karaktärer i ”Bridesmaids” eller ”The Heat”. Butter och introvert. Cynisk men charmigt kvick. Faktiskt en smått otrolig skådespelarprestation som vilar på de små gesterna, på kroppshållning, på röstläge. Inte på någon stor känsloklimaktisk scen (fuck off, Lady Gaga, stick to singing OKAY?!).

Det är ett mycket vackert foto här också. New York ca 1992 känns närmast påtagligt, som att vi kan kliva in i det. Murriga interiörer, alla tegelhus, mulet väder, tomma barer på dagstid.

Och, förstås, den bästa sortens manus BASED ON REAL LIFE EVENTS: lite kryddat med särskilt klipska repliker, men tillräckligt mundänt (?) för att vara trovärdigt.

Jag känner: ”America, som känslan i Simon & Garfunkels låt med samma namn”.

Jag känner: ”Varför vann inte Richard E. Grant en Oscar för sin fantastiskt karismatiska biroll?”

Jag känner: ”Guldrulle”.

Petter

8

Allra först: Melissa McCarthy – då.

Djävulusiskt FIN insats här – ju – som misslyckade författaren Lee Israel som blir till bitter (och rik) scammare när hon plötsligt inser att hon är fena på att förfalska brev och sälja dem till antikvarier (?).

”Can You Ever Forgive Me?” (som baseras på en sann story) suddar onekligen ut motsatsförhållandet mellan det pulserande och det behagfullt avslappnade.

Marielle Heller (regi) lyckas bra där.

Visst tar det en kvart eller så innan RULLEN sliter sig fri från bojorna och blir till en lysande gatukorsning mellan vältrimmad thriller och tillbakalutad komedi.

Men sedan så.

Wow.

Great tip, Oscar Moberg.

Firma McCartchy och Richard E. Grant (som spelar PIGGE polaren Jack Hock) alstrar duktigt med ström ihop oavsett om de sitter och sular i sig bägare på puben eller städar en lägenhet fylld av förmultnat kissemissbajs.

Israel är vresig, hård och kallhamrad. Men det går att skönja något mjukare där långt, långt inne.

Och Hock som är mycket av allt det andra. En livsbejakande dandy med hög svansföring och översköljande svada som försörjer sig på att kränga gubbar under bord.

Well.

Den här var fin, den.

Rolig och berörande och så. Men nästan mest råspännande.

Joakim