Vi “FB-delade” i veckan nyheten att Stockholms feministiska filmfestival startar upp. Upphovspersonerna är trötta på att det, återigen, dyker upp statistik som att 93 procent av biobesöken 2015 gick till filmer regisserade av män. Som att det i år inte är en enda kvinna nominerad i kategorin “bästa regissör” på Oscarsgalan. Totalt, i galans 88-åriga historia, har fyra (4) kvinnor nominerats, varav en vunnit (Kathryn Bigelow, 2010, för “The Hurt Locker”). Siffrorna ser inte mycket bättre ut för filmskapare som har en annan hudfärg än vit.
Det är inte förvånande. Det finns en vriden logik i det här: eftersom världen är beskaffad på sådant sätt att vita män sitter på merparten av all makt, i princip ur vilken synvinkel du än väljer men i synnerhet gällande ekonomiskt kapital, kommer denna maktordning att eka i alla kontexter. Som filmskapande – i synnerhet marknadens utbud av film.
Det här är betydande eftersom regissörens roll, inom filmskapande, är den av ultimat makt. Den som styr vilken berättelse som kommer ut. Hur berättelsen ser ut. Vilka perspektiv som ges, vilka som förstärks och försvagas.
Att Halle Berry, som första svarta kvinnan i historien, vann en Oscar 2002 för bästa kvinnliga skådespelare, betydde något. Förstås. Men i en bubbla med tydligt definierade gränser. Det är inte en kvinnlig röst som prisas, inte en svart persons kreativa uttryck som belönas.
Vi saknar perspektiv i vår kultur från såväl kvinnor som grupp som icke-vita personer, för att inte nämna en avsaknad av upphovspersoner ur dessa grupper.
Så är det. Jag erkänner villigt att min egen kulturkonsumtion inte särskilt yvigt avviker från den maktordning jag nämner här ovan. Trots att jag medvetet försöker påverka den. Se bara på Torsdagsrullens historik av recensioner. Jag antar att minst 90% av filmerna är regisserade av män, varav 90% om inte fler är vita.
Det är ett problem. Motargumentet är att kulturen ska vara fri und so weiter, och det finns förstås en poäng där. Men saken är den att kulturen blir mindre fri utan insatser som ovan nämnda filmfestival. Som en viss mängd kvotering, som Bechdel-märkning av filmer. På grund av detta: perspektiven blir för likriktade annars. Kulturen för stel. Andra berättelser måste in för att gjuta liv i den, göra den spretigare, ge en rikare bild av vår omvärld, av hur människors omgivning och inre ser ut.
SÅ: “The Diary of a Teenage Girl” är uppfriskande, mitt i det här. Jag älskar att följa med inuti 15-åriga Minnies kåta och förvirrade och självkritiska hjärna på grund av att jag saknar det perspektivet. Det är unikt. Tyvärr. Jag tror inte att det – hela den här kontexten jag radat upp – sätter mig i en bias mot att tycka om filmen mer, få mig att förbise brister. För jag ser inte många.
Det finns en problematisk ton kring svarta män i filmen, en exotisering kring – så klart – deras sexualitet. Jag vet inte hur mycket den tillhör upphovspersonen Marielle Heller (och författaren Phoebe Gloeckner före henne) eller själva karaktärerna, eller var gränsen går däremellan, men den stör mig.
Samtidigt är det en vacker, provocerande, rolig, sorglig film, med fantastiska skådespelarinsatser från i synnerhet Bel Powley, Kristen Wiig och Alexander Skarsgård.
Det är välskrivet och kreativt gestaltat.
Jag känner mig lite rikare på erfarenheter när den är slut.
Bel Powley, det verkar vara en stjärna.
Hade noll koll på henne.
Men nu.
Shit.
Det finns en sådan vibrerande närvaro i dels hennes eget spel, dels i hela ”The Diary of a Teenage Girl” som gör att jag skruvar på mig i söffan. Inte för att det är dåligt. Utan för att allt känns.
Och i att allt det komplexa, som tar fart ur att Minnie (Powler) börjar prassla med sin mammas (Kristen Wiig) pojkvän (Alexander Skarsgård), studsar regissör Heller fram över konsonanta ackordträffar gång på gång på gång.
Som i krocken mellan törstande Minnie och släpige Monroe (Skarsgård); hur DEN relationen växer fram och håller sig fast (och ömsar) med starka rötter. Och Charlotte (Wiig) då, mamman, som i något sorts konstant bakisrus försöker att greppa omgivningen samtidigt som hon genomlider ämpad kris. Jättefin prestation, ju.
Det är rakt på, men aldrig dömande. Hårda scener. Kokain, prostitution. Vilsenhet, självsäkerhet. Sexualitet, om att närma sig den och ta för sig av den och leva med den. Om uppvaknanden och självdesutriktivitet. Djärva hopp, i ton och attityd, som vem som helst hade kunnat sjabblat bort längs med vägen.
Men fan.
Jag sitter här och googlar nu.
Heller och Powley och Glockner (som står bakom serieromanen med samma namn).
Jag vill åt allt.
Vill bara ha mer.