Cherry

8

Wow.

Ge Tom Holland MER!

Vill se honom i alla typer av rullar nu.

Först: GREAT success som Spider-Man i MCU. Den främste som någonsin tolkat Spidde/Peter Parker, IMHO. Kvick, charmig, rolig, rent fysiskt typ perfekt, med sin akrobatiska balettbakgrund (spelade Billy Elliot på WEST END, ju!).

Sen också jättebra i den där rullen vi reccade, vad hette den, om amerikanska södern på typ 60-talet. Visade sina dramaskills där, ingen tvekan.

Och nu, återförenad med Russo-bröderna som innan hade regisserat honom i inte mindre än tre MCU-filmer!

I ”Cherry” får han visa upp mer av sitt register, mer högupplöst, IF YOU WILL.
Och det är till stor del tack vare manuset och regin. ”Cherry” är en genuint drabbande skärskådning av det moderna USA, med dess oxycontinepidemi bland ungdomar och de nya unga krigsveteranerna som ingen riktigt ser.

Det är en ibland sviiindrabbande skildring av både PTSD och missbruk.

Holland spelar skiten ur rollen. Aldrig i närheten av överspel men konstant med en energinivå som gör att jag har svårt att slita ögonen från stora skärmen ner till lilla skärmen (sorry, chattbro Joe).

Toppen!

Petter

7

När vi når fram till slutscenen mer än två tvimmar in, där något M83-esque soundtrack omfamnar oss medelst reverb tillsammans med inzoomade closeups, känner jag ändå: semi-wow.

Tycker fan att ”Cherry” är rätt bra.

Sedan ser jag att någon Jon Asp på Svenska Dagbladet greppat sågen (1/5) , att Rolling Stone mest känner mjä (2/5) och att det samlade betyget på den cineastiska megaaggregatorn (?) Rotten Tomatoes bara orkat sig upp till 37 procent.

Huh?

Bad taste of culture, Joe?

Men, men.

Jag är IMPAD av Tom Holland här i rollen som halvstökige pojkspolingen Cherry som får hjärtat krossat, joinar armén och sedan faller ner i – SPOILER AHEAD ALERT ALERT HOMIES – ett PTSD-dallrande pillerknaprande som bankrånande heroinist.

MCU-bekanta bröderna Russo jobbar fint (tyche’ je) i narrativet med att bryta fjärde väggen, ge Cherry kött och blod och samtidigt mejsla ut en rätt så stark story of romance and destruction som faktiskt KÄNNS.

Visst. Den är lång AF – ju.

Och ja. Kanske _något_ platt, obvious och till viss del outforskande.

Men ”Cherry” invaggar en i sådan där förförisk (och nuförtiden rätt ovanlig?) stämning av att man hela tiden vill följa längre in i virrvarvet och ÄTA scen efter scen.

Inte något som kittlar lökarna hos ointressanta (!) filmgenier som Jon Asp.

Men något som sätter betydligt mer avtryck hos en INTRESSANT (!!) iddi som en själv.

Goody.

Joakim