Love Actually

6

Det är alltid ett problem med ”novellsamlingsfilmer” av detta slag.

Att det aldrig riktigt hålls samman.

Vi har å ena sidan själsdödande tråkiga, TYP rent förolämpande usla intriger.

Som Colin och hans ”roliga” desperata sökande efter ”en flickvän” (detta abstrakta begrepp).

Eller det gäspframkallande MÄRKLIGA dramat i Juliet-, Peter- och Mark-triangeln. FIND SOMEONE ELSE, MARKY MARK!!!

Men shit.

At the same time.

Ibland är det rörande på riktigt.

Som hur det inleds och avslutas: verkliga klipp på hur personer återförenas på flygplatser. Nog för att hela huden skälver till, visst är det så.

Liam Neesons gestaltning av sorg (när han inte lallar runt och försöker skapa diskrepansen-mellan-vuxna-och-barn-humor med världens sötaste MEN också störigt brådmogna lilla adoptivson).

Den möjligtvis inte direkt berörande men bannemig CHARMIGA förälskelsen mellan Hugh Grants premiärminister och lovely borstbindar-Natalie (Martine McCutcheon).

Bill Nighys dekadente och lädrige popstjärna-på-upphällningen och det simultant deprimerande/tragikomiska i att han och livströtte managern (“UGLIEST man in the world”) bara har varandra kvar.

Den KLADDIGA men fan-i-helvetet likväl FRYSLOPPIGA kärlek-över-språkgränserna-berättelsen mellan Jamie och Aurélia. Det finns något starkt där, när regin (antagligen) ber om mer känslor i kroppsspråket. En kram utanför flygplatsen i den gråa blåsten och de håller om varandra längre än vanligt.

Alla scener med Emma Thompson. Jag älskar Emma Thompson. Hur blev hon så varm och närvarande i exakt ALLT? Och samspelet med Alan Rickman, där. Det är ju en hel film i sig.

Ja, det finns faktiskt flera enskilda intriger som lätt hade kunnat kavlas ut till långfilmer.

Medan andra knappt hade räckt till ett halvt avsnitt av någon loj realitysåpa på MTV.

Oh well.

Can’t catch ’em all, Ash! (?!)

Petter

6

Man brukar ju säga att där saker skaver finns det utrymme för andra saker att gro.

Eller vad fan.

Det säger man ju inte.

Men ni hajar, kanske.

I smöriga “Love Actually” finns det många plotplattor som gnuggar friskt. Typ tio parallella spår som (så klart) vävs in och ut ur varandra.

Om saker gror ur dem?

Jao.

Typ lite.

Vi har en rätt såsig historia om en make (Liam Neeson) som förlorat sin hustru och nu ska försöka “kärlekscoacha” sin hormonstinna son.

Det finns en rätt obegriplig grej där premiärministern (Hugh Grant), USA:s president (Billy Bob Thornton) och sekreteraren (?) (Martine McCutcheon) hamnar i ett duktigt bisarrt triangeldrama.

Och svärtan, då, i den intima (men styvmoderligt behandlade) sidostoryn om otrohet och förtroendekapital där Emma Thompson utgör en emotionell kärna så koncentrerad att jag typ mår illa av närvaron och autenciteten.

Med allt ovan i åtanke och så: “Love Actually” slirar åt båda håll.

Men det är berättelser som ändå berör. Där alla sidor, skärvor och fragment bildar en helhet som de facto är rätt trevlig att sidoskeda sig igenom där i söffan.

Så där puttrigt och bra.

Joakim