Slapstick! What a wonderful thing, my friend.
Som TYP-toddler var det här en av mina favoritfilmer.
Humorgenre: typ samma som alla Pappa Rudolf-fniss i 90-talets rörliga Sune-skildringar. Vuxna män som får strykjärn i fejan och halkar på is och ylar som stuckna grisar över skållhet knäck på händerna.
DET ÄR SKETAKUL!
Lite som jag tänker mig att kidsen verkligen lär UTBRISTA i skratt till Erik Haags påhitt i julkalendern, nu, i detta detta år som vi närmar oss slutet på. 2015, sisters.
Nä. Men. “Home Alone 2″ ÄR en klassiker med rätta, märker jag när jag ser om’an.
God handling. Fint skådespeleri, framförallt från Macaulay Culkin och han skurken med krulligt hår som Joakim av någon anledning visste namnet på en minut in i denna rulle.
Generöst med gosig julstämning.
And the ingenious slapstick, of course.
Nära på guldrulle, här!
Shit, alltså.
Så obehagligt att vara ensam.
På mången (!) plan JU!
Jag sitter här vid ett cirkelfönster och blickar ut och tänker på det mesta som har med Kevin och Macaulay Culkin att göra.
“Home Alone 2: Lost in New York”.
Typ en av de bästa uppföljarna?
TYP (rentav) bättre en ettan?
Jo.
Visst.
Me likey mest: slapsticken! Så barnsligt förtjust här. Har aldrig gillat det tidigare. Minns Papphammar? Sidospår, förvisso. Men ändå. Det här är ju, ja, jag vet inte. Famlar här. Vi bryter.
Culkin?
Well.
Duktig barnskådis, det är klart. Och rolig och vass och jobbar bra med mimik och små, subtila signaler i kroppspråk och tonalitet.
Stern och Pesci?
Kanoners.
Superroliga killar. Framför allt Stern (han med krulleburret) som får stenbit, tegel och skåp och skit i plytet och vrålar som om huden brinner.
Jag skrattar (händer typ två gånger per år).
Och känner julen komma!
Det är grått och sliskeslirrigt ute och om man inte tänker efter så tror man att oktober stannade och struntade i att växla vidare.
Men je skit’ i dä.
“Home Alone 2: Lost in New York” är en mysigt lattjo flängrulle med härligt vattnig smak.
Skål!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
