Home Alone

7

Nostalgin här.

Öj öj.

Senast jag såg den hade jag ju TYP inte utvecklat ett medvetande.

Ett töcken, de minnena.

Men minns Macaulay (stava DET ur minnet) Culkins chockade look i fejset när han slår rakvatten på kinderna.

Där myser man, igen.

Annars?

Jovars.

“Ensam hemma” håller banne mig rätt bra i dag.

Utöver den typ LÄSKIGA kylan i att stackars Kevins familj först kollektivt skuldbelägger honom och sedan GLÖMMER honom HELT är det mycket att dra på smilbanden åt här.

Det finns ju GULDIG slapstick här, med en jävla spänst i komiken, en kreativitet i de scener som snickras ihop.

Joe Pesci briljerar som hårt ansatt tjyvjävel som bara GNETAR OCH GNETAR men aldrig får sitt guld. När halva hövvet brinner – gallskriket där! Precis på rätt sida om obehagligt och skitkul.

Annars ser jag nog främst en styrka i det magiska konceptet: att vara BARN (i den lite brådmogna åldern) och att vara ENSAM HEMMA.

Den förvisso otrovärdiga men inspirerande sorglöshet som Kevin först hanterar det med.

MÖJLIGHETERNA!

Glass till frukost, lunch och middag.

En fucked up släde i trappen!

Och sedan: den genuint berörande saknaden. När han pussar familjeporträttet innan han lägger sin lilla kropp till sömns i föräldrarnas stora säng.

Jag vill se om tvåan nu!

Går att ordna, “TR-Jocke”?

Petter

7

Sweet old classics of VHS.

Det här är ju EN av dem!

Minns ju när jag såg den här, för första gången, hemma hos min syster. Åt sådana där räfflade, tjocka och lättsaltade Estrella-chips (Vicknings?) och HALSADE ur en välkommet immig Coca Cola-PET.

Hej.

Och hå.

Life was good back then, wasn’t it?

Hur som!

När jag ser om ”Home Alone” är det just minnena av den, mer än det jag upplever i realtid, som knådar mig.

Det blir ju alltid problem, det där. Hur någonting som charmade en hårt, satte så starka ”minnesavtryck”, kallt plockas isär av ens rationella AdultBrain™.

För det är ju så. ”Home Alone” är egentligen en rätt skrotig lökrulle. Manuset fladdrar, luckorna är många och alla de slapstickmoments som kittlade en så för femton år sedan når inte samma magnitud nu.

Men.

Man förbiser det mesta, ändå.

Gulle-Culkin är en funny bloke. Det finns både driv och bränsle i ploten. Och skurkduon (Pesci och Stern) är behagligt dråpliga att se på.

Så.

En nostalgisjua.

Ska vi säga så?

Joakim