Huuuur ska jag sätta i ord varför den här filmen är så härlig?
Den är rätt illa skriven.
Skådespelarinsatserna är allt som oftast slappa, stumma, rakt av dåliga ibland.
Den är märkligt klippt.
Intrigen: PAPER THIN, stinker verkligen av ett kreativt bankrutt Hollywood mot 90-talets slut.
Vi har verkligen alla grunder för en veritabel B-film.
Grejen är bara att B-filmen har en Jerry Bruckheimer-budget. De 75 miljoner dollarna GÖR NÅGOT med helheten.
Blir det något slags njutbar kognitiv dissonans? Jag vet att det jag ser är rent skräp, men det ser så bra ut.
Det är väl också lite känslan av att filmen SKITER I.
”Höll inte den där karaktärsbågen hela vägen? Du säger att den bröts av på hälften, rentav? Äh. Kolla den här megaexplosionen som vi gjorde praktiskt mitt i Las Vegas, i stället.”
Jag vet inte. Det väcker mysminnen från att vara i mellanstadiet, det prepubertära livet där ens ultimata lystmäte var att få en bättre påse löst på lördag och spela Game Boy.
”Con Air” bara FUNKAR.
Alright.
Så Cameron Poe (Nicolas Cage) åker in i finkan – efter att oavsiktligt (?) nitad sönder någon redneck – och hamnar kort därefter (det går undan!) i ett transportplan för fångar som blir kapat av galningen Cyrus (John Malkovich).
Typ där har vi ”Con Air”.
”Prison Break” möter ”Speed” i en rapp actionsandwich där det mesta är så där härligt usel och charmigt ologiskt. Typexempel: när en av fångarna lyckas springa jämsides det accelerande planet UTAN att bli andfådd.
Och vad är Cyrus plan, egentligen?
We do not know AND it is OK to not know.
För ”Con Air” är behaglig att umgås med. Den är korkad, fartfylld, förhållandevis välgjord rent EFFEKTMÄSSIGT – då – med explosioner och rallarsvingar och
Allra bäst: det ljuvligt larviga typ ”Krim-Pokédex” som vi presenteras för (och som även får en genomgång under eftertexterna) med alla kåkfarare som scvischar förbi under handlingens gång.
Som The Marietta Mangler, Baby-O (Olle Arbman, reds anm?), Pinball, Swamp Thing (!) och Sally-Can’t Dance.
Ja.
”Con Air” HAR ändå något.