Creed

7

Jag har ingen riktig relation till Rocky-filmerna.

Inte sett EN enda, tror jag. Åtminstone inte i vuxen ålder.

Men jag vet att de inte målar med nyvässat blyerts, direkt.

Så varje gång ”Creed” blir sentimental och övertydlig gör det inte så mycket. Dels för att det händer mer sällan än jag väntade mig. Men framförallt för att filmen är mycket mer subtil, gripande, lågmäld och mörkgrå än vad jag någonsin kunde tro.

Det som först är en skrattretande sluddrig Sly Stallone blir med tiden en berörande skildring av en ensam gammal man vars bästa vän ligger begraven.

Hans och Adonis (Drakes bebbe?) relation växer fram snabbt. Det är inte riktigt den förutsägbara ”gammal sur gubbe anknyter motvilligt till en ny protegé”-tropen vi ser här.

Så. Filmen har en stark emotionell kärna. Då har vi det avverkat.

Den andra styrkan är förstås matcherna. Nerven i hur de har filmats. Närheten. Kripigheten i bilden. Blodet och spottet som stänker. De dova och skarpa ljuden. Ibland klipper inte Coogler på fem-sex minuter.

De sista minuterna – på tåget mot Malmö och Joakim, då – sitter jag och bokstavligt talat biter på naglarna för det är så intensivt.

Low-key storslaget, ju.

Petter

6

”Creed”, ja.

Såg den för något år sedan (Uppsala?) efter att först slevat i mig originalkvintologin (!) om Rocky Balboa (Sylvester Stallone) + uppföljaren ”Rocky Balboa” som släpptes där efter millenieskiftet någon gång.

Och visst.

Den är trevlig – IGEN – rullen.

Rocky är OLD, bryr sig TYP inte om boxning alls längre och _tycks_ tillbringa sina dagar med att driva (?) ett café och bära lagom tunga banankartonger från Olle Arbman-skåpbilar på gatan i Philadelphia.

Men så händer det.

Balboas ex-polare Apollo Creeds (RIP, mate) oäkta (?) son Adonis ”Donnie” Johnson (Michael B. Jordan) steppar in från ingenstans (nyuppsagd från BULLRIGT typ Wall Street-kneg) och vill bli tränad av den legendariske sluggern.

Så.

Rocky kastar flanörhatten åt sidan.

Nu ska det coachas fram segrar i ringen.

”Creed” är fartfylld, spännande och SNYGG. Vidunderligt täta och intima kameraåkningar som nästan poetiskt snuddar vid varenda snyting. Långa tagningar. Bra puls.

Sly? King (!) ju. Här med ett extra magstarkt kapitel i näven som bränner till rejält. Dropp på sjukhuset och förlorade ögonbryn och kräk på toaletten och så vidare.

Michael B. Jordan? Habil ju. Bäst i scenerna med den stukade Rocky och flickvännen Bianca (Tessa Thompson).

Gillar ju typ inte alls boxning.

Men det finns definitivt fler dimensioner här i Ryan Cooglers typ halvsorgliga vykort från glamourens baksida.

OK med mycket mersmak.

Joakim