Sylvester Stallone, ändå.
Jag börjar respektera honom och hans gärning mer och mer.
På riktigt en underskattad KULTURSKAPARE, ju!
Det har kommit till punkten där jag YouTube-söker på ”Stallone awards” och kollar på gubbens tacktal.
YOU DESERVE IT, ROCKO!!
Även om Rocky-serien som bekant varit lite ojämn, med sjunkande kvalitet sedan del tre.
”Balboa”/sexan är ett – om jag tillåts använda en Jocke G-ism från ca 2010 – formboooouuuscho.
Det är en återgång till det hudnära, humanistiska drama som fick de första två filmerna att sticka ut.
En finstämd skildring av sorg, åldrande, självkänsla och upplevelse av syfte.
Hela filmen är som ett kärleksbrev till alla de filmer som kom före den.
Ibland kanske det skrivs lite väl hårt på min näsrygg, det är nästan så jag får sår. Men Stallone kommer undan med det. Det säger väl något om styrkan i karaktärerna och den lilla världen han skapade i Rockys Philadelphia.
Och slutet?
Perfekt.
En vacker svanesång för karaktären.
Big Sly bouncing back, huh?
Efter katastrofala (väl?) ”Rocky V” lade The Italian Stallion klokt nog sin ikoniske Philly-boxare på hyllan i väntan på en värdig comeback för lädervantarna.
Det tog sexton år.
Och visst är det med viss fasa man _konfronterar_ den åldrade Balboa som i vakuumet efter avskedet 1990 förlorat frugan Adrian (Talia Shire) i cancer och nu ser sig strosa gatorna fram – typ 60 bast – med sin handgångne man, volatile virrpannan Paulie (Burt Young) lojalt (nåja) vid sin sida.
Kan det bli annat än segt och sorgligt?
Men så här är det: ”Rocky Balboa” e fan typ bra asså.
Sly (manus och regi) vågar närma sig det mellanmänskligt starka i betydligt högre utsträckning än tidigare – ju.
Det är kärva försoningsförsök med yuppiesonen Robert (Milo Ventimiglia), vemodig gråt tillsammans med ovan nämnde Paulie, snack om ”mentala odjur” och arv som karvat sår och så vidare.
Inga emotionella bombmattor a’la givna referenspunkten ”Boulevard” (oh no) så klart.
Men i Rocky-kosmos är det ej tidigare skådad känslodynamit.
Redan här lades nog grogrunden inför ”Creed” och – framför allt – ”Creed 2”.
Handlingen?
Äh.
Formulan sitter hårt inpräntad och tycks väl oomkullrunkelig så här sex filmer in.
Rocky pensionsmyser, blir lockad att återvända in i ringen (ungtuppen Dixon väntar), montagesparrar och genomlider sedan tolv ronder där jag EJ kommer SPOILJRA utgången).
Det är vad det är.
Men även om det rent filmiskt är rappare, tätare, högre upplösning (fuck VHS-kvalle) och mer hudnära än någonsin (otrolig fajt i Las Vegas!) är det just i de lugna, mer eftertänksamma stunderna som ”Rocky Balboa” blir en stark comeback i stället för en pliktskyldig och slentrianmässig pyspunka.
Goody.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
