“Sword of Destiny”.
Vadå, är det ett Amiga-spel eller? (torr Anton “Mr Cool” Magnusson-röst)
Nä. Men låter ju lite B. På pappret.
Så ock i praktiken.
På gott och ont.
Det är ju en sån där tidlös MYSMA, här.
En intrig skriven med ena handen, medan andra käkar TYP en örtig ramen. Habila skådisar med otoliga fysiska kompetenser. Man TROR ju i princip på att de faktiskt KAN flyga!
På minuskontot: det är inte en engagerande berättelse. Rätt luddigt berättad, förvirrat skriven. Vem vill stjäla vad och varför? Ett svärd? Mamma? Nej? Jag vet inte. Confusing. Filmen har ju redan glidit ur minnet, ser den sväva bort längs trädtopparna mot en riktig jävla ägguleblaffa till sol.
På plus: OTROLIGA actionscener ibland. Där på isen! Graciösa rörelser och så. Det finns en fin ambition om underhållning. Som det gulliga bandet av rövare, alla med en tydligt utmejslad egen karaktär.
Ja. Godkänd!
Så rätt “Crouching Tiger, Hidden Dragon” landade där i millenieskarven.
I armkrok med “The Matrix” och Darth Maul. Fajter har väl aldrig varit coolare.
Jag gillade till och med att spela “Max Payne” (slow-mo!!!) på vår Voodoo-tankade (PCI-anslutning, dock) Packard Bell-PC som stank fränt av varm plast.
Det där är väl mer än femton år sedan.
Och i “CT,HD: Sword of Destiny” (märklig förkortning, månne?) är det mesta väldigt baktungt.
Jag är nog tråkigare nu.
Tänker trista saker.
“Vadå, vad är det egentligen för fysisk värld de lever i? Hur kan de hoppa och STANNA i luften? Hallå, finns spöken verkligen? Andar och skit?”
Ja.
Ni fattar.
I stället är det det myset som värmer. Som när sociale sluggern Turtle Ma (!), som spelas av en löddrigt Fredrik Gerhardsson-esque (mer i faktarutan nedan!) Darryl Quon, kikar in i bild.
Eller när någon reptilrapp krigare (?) krossar typ fjorton fötter genom att tåhoppa fram. Och varenda gång smått otroliga “mimikglipor” framträder i dubbningen.
När det är roligt mår jag bra.
Ju mer svärdflams och trivselfars, desto bättre.
Men i övrigt: äh.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
