Iron Man 3

6

Tony Stark hyperventilerar, ögonen är uppspärrade, han tar sig krampaktigt om bröstet.

Han är mitt i en panikångestattack.

Rädd, liten, behövande.

Det är en av den här filmens stora förtjänster: den bryter ner tropen som är the strong silent type. Den manliga actionhjälten som biter ihop, köttar igenom ännu en våg av fiender och fortsätter morgondagen som om inget har hänt. Flirtar med alla kvinnor som går förbi.

Nu lades förstås en gedigen grund för detta redan i de två föregående filmerna, inte minst hjälpt av Robert Downey Jr:s finkänsliga skådespeleri.

Men det är här Marvel vågar gå hela vägen med deras mest mänskliga karaktär.

Det är uppenbart att Kevin Feige & Co. tidigt beslutade sig för att helt skippa berättelsen från serierna om Tony Starks alkoholism. Kanske inte så Disney-kompatibelt.

I stället spelade de långsiktigt och lät Starks nära döden-upplevelse från ”The Avengers” få reella psykologiska konsekvenser.

Resultatet är en befriande lågmäld och finkänslig berättelse, mer om Tony Stark än om Iron Man.

De bästa stunderna är de där han pratar med den mobbade teknikungen (eller teknikkungen?) Harley.

Sämst: typ allt actionbetonat? Eller ja, berättelsen om Extremis och skurkarna som brinner som typ lavaalver (?) från någon fantasyrulle är ju rätt – hej Arnemo! – PAJIG.

Jag gillar Ben Kingsley som fan, hans skådespeleri och själva TWISTEN för hans karaktär – low-key briljant, ju.

Men det är flera element i manus som liksom LIRAR ILLA med varandra, det känns aldrig riktigt sådär Marvel-patenterat helgjutet.

Och det är en god halvtimme som känts som den kunde ha trimmats.

Helt O-KÅ.

Petter

5

Järnis (vill ju hellre kalla honom Plåtis pga schvung) är tillbaka för en tredje sving.

Och visst är TONEN och den popkulturella bakteriekulturen här en HELT ANNAN i jämförelse med våra tidigare möten med den pladdrige techmogulen Tony Stark (Rovert Downey Jr).

Plot: äh. Tony hamnar (väl?) i käbbel med någon upptinad och sedermera bindgalen terrorist som vill avrätta USA:s president och måste (no shit?) rädda precis allt och alla innan det för sent.

Regissören Shane Black (som ligger bakom nya ”Predator”) har sedan tidigare ”Dödligt Vapen”-serien och ”Last Action Hero” på meritlistan.

Så det är vad det blir och det blir vad det är.

Lövtunnsknaprig, konkret och bombastisk BASS BOOST-action där det ska skäras i kurvorna (boring) i stället för att vi får sladda oss (kul!) igenom dem. Hormonlöddrigt och RAKT PÅ SAK utan att det riktigt känns någonstans.

Hjärndött ”Pacific Rim”-plöjande i FunkyPop-size där (forcerad) mer hudnära _djupma_ (Tonys neuroser [?]) mest kilas in som träsplintar (?) för att hålla skeppet flytande mellan alla explosioner och knallar. TYP.

Men visst.

Det kryllar alltjämt av effektiva oneliners, vrålläcker CGI och (för oss pryltorskar) saliverande tittskåpsmys inne i Tonys CPU-mullrande källarverkstad.

Men det känns … ja … mer tomt under skalet?

”Iron Man 3” är (tyvärr) mer en onödig förlängning av den överlastade XXL-smet som (till viss del) låg som saggigt (!) fundament i tvåan.

Mer utför än framåt.

Ostigt i stället för smart.

Vi vill ju KÄNNA saker.

Joakim