Well hello, TR-redax.
It’s me. Pete. ”Randar recce” två dagar för sent.
Chefis tittar på mig snett.
Ledsen för det, Stefan Nordström.
Anyway.
Recensionsdags.
”Cruising” är TYDLIGEN lite av en klassiker vad gäller banbrytande filmer om homosexuella män.
Den kom trots allt redan 1980 och innehåller många explicita scener innehållande nakenhet, sex och allmän intimitet män emellan (låter typ som rikscensorn här?).
Och jag måste erkänna att jag är positivt överraskad över hur rått och oförställt skildrad Steve Burns resa i New Yorks HBTQ-scen är.
Det är ändå stort med vilken hängivelse Al Pacino, typ en av de största skådisarna i världen vid tillfället, gör den roll han gör.
Det är bra. Det är drabbande, på många sätt. Förvirrande och märkligt på andra sätt.
Men alltjämt: en intressant resa.
En seriemördare går lös på gaybarerna i New York. I takt med att offren avlöser varandra får den jäste (och lätt haltande) kommissarien (?) Edelson (Paul Sorvino) en snilleblixt i sina megaluftiga chinos modell casual fit goes wide AF.
Han skickar rookiesnuten Steven Burns (Al Pacino) på intensiv walraff in i gaycommunityn för att luska rätt på mördaren.
Kväll efter kväll; i rökiga källarlokaler, genom technovibrerande katakomber upplysta av nakna stjärtar och kreativa orgier, på pulserande dansgolv och inne i mörka parker omringad av olycksbådande buskar som kastar hårda skuggor.
Och frågan är till slut vem som brister först. Burns eller mördaren.
”Crusing” – då – är spännande. Nervös – ju. Och vacker AF. Med ett ömsom disigt, ömsom prunkande, Big Apple som gedigen och drömsk fond.
Great Old (Young?) Al lyfter det mesta och täljer fram sin konstapel väl. Bäst av alla – så klart.
Tydligen klipptes hela fyrtio minuter (!) bort (sexscener och slakt och annat) för att filmen ens skulle få visas under rimlig och kommersiellt gångbar PG-flagg.
Och visst saknas något.
Burns går från att vara munter och älskande till hålögd, tärd och trött.
En spännande metamorfos. Även om det mest blir ett skal.
För när ”Cruising” staplar frågetecknen på hög kväver de lösa trådarna varandra.
Hur mår Burns?
Vad tänker han?
Vad känns?
Why so dark, mate?
Vad KÄMPAR du med?
Inte ens hintar får vi. Fullt tolkningsföreträde utan kompass blir mest knas.
William Friedkin sitter på ambitioner och det känns – ju – som att ”Cruising” bröstar upp sig för att vara en ilande pamflett som säger SAKER om en tid.
Men luften finns inte riktigt där i lungorna.
Likväl (!) värd en titt? Javisst!