Det är ju inte Guy Ritchie, direkt.
Känns som filmen inneåller typ 15 klipp, totalt.
På två timmar och 55 minuter.
Med andra ord: långsam.
Långsam AF.
Och medan jag i gymnasiet – senaste gången jag såg filmen – SÅ KLART fejkade att jag uppskattade det så har jag på riktigt en annan uppskattning för det i dag.
Jag sitter där i en gnetmysig kupé på Snälltåget mellan Östersund och Stockholm, bland fem främlingar, och är uppslukad av scenerna på min laptop.
Ser saker jag inte minns, saker jag säkert inte ens lade märkte till när jag var 16 (#youngiddi).
Det är metodisk och tålmodig filmkonst, det här.
Nu orkar jag inte skriva mycket mer pga nära sömn här.
Men jag älskar: manus, regi och merparten av skådespeleriet. Framförallt Al Pacino. Vilken skenbart lågenergisk prestation, så mästerligt kontrollerad i sitt uttryck!
Marlon Brando? LIIIITE överskattad, eller? Alltså på riktigt LITE överskattad. Bra, men inte bäst.
Sen ÄR den ju lite för lång.
Här hade du kunnat cutta, Francis.
Så.
”The Godfather”.
Lite av en klassiker, huh?
Såg den – ju – första gången när jag var alldeles för ung och, ja, ofärdig. Vad kan jag ha varit? Femton? Sexton?
Francis Ford Coppolas utkavlade maffiaepos (klockar in på två timmar och femtioåtta minuter) utmanar sin gluttare, så är det.
Jag är ju så deformerad (!), märker jag, av alla timmar med turboklippningar, sekundkorta instick och rappa scenbyten lex TYP ”22 Jump Street”.
Svårt med mitt attentionspan. Vill typ snabbspola, kliva in i Youtube-land med sökningen ”godfather summary one minute” eller (allra bäst) hitta en kvick gamäng på Vine som lyckas überkomprimera skiten (!) ner till ett fåtal sekunder.
Äh.
Är hård här, mest mot mig själv.
I Coppolas bakistunga slowcooker ryms ju en story med SPÄNST. Om stukade alfan Vito Corleone (Marlon Brando) vars liv och herravälde sviktar AF. Om sonen Michael (Al Pacino) som slits mellan sina vägskyltar och sakta (SPOILER – då) förvrids av arv och förväntningar.
Exciting shit, Le Cop.
Och bra plot, Mr Puzo (litterära förlagan).
Cineastiskt sett före sin tid – såklart (please fill me in, Magnus Bergman) – med djärv svärta, hotfulla skuggningar och IN YOUR FACE-smällar (kusens huvud i sängen etc).
Men visst.
En kortare jäkel hade passat mig bättre.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
