Det händer något där, nära slutet.
Jag dras sakta in i känslorna som kryper fram, ligger bredvid dem, guppar upp och ner genom vattenytan.
Fucking Linklater.
Han hittar ju alltid något sätt att typ SÄGA ALLT OM LIVET koncentrerat till två minuter. Eller över nästan tre timmar (shoutout to Mason Jr.!).
Han blir bara bättre och bättre på det här, ju. Personregin, är det det man kallar det? Att få till kemi mellan skådespelare, få allt att klicka, få stämningen att lägga sig till ro och läcka ut ur bilden in i rummet du sitter i.
Innan den här såg jag och min bror på ”The Get Down”, Netflix nya serie om Grandmaster Flash och hiphopens tillkomst i Bronx. Den var fin och ambitiös.
Men kemin mellan skådespelarna svajade. Dialogen föll platt ibland.
När vi sedan såg ”Everybody Wants Some!!” blev det så smärtsamt tydligt hur det som i Linklaters filmer framstår som självklart – relationer och interaktioner man som tittare tror på – inte alls är så självklart. Det är svinsvårt att göra. SVINSVÅRT.
Och ovanpå det: humor!
Här den bästa sorten: den inneboende, skriven utifrån karaktärerna (”Vad skulle hen säga i den här situationen, skulle hen kanske skämta till det, driva med den andra? Ja? Ja! Vi kör.”) i stället för skämt påklistrade på karaktärerna (”Vilken karaktär kan passa att säga det här Skämtet jag har haft liggande i min Evernote i två år?”).
U feel me?
Vi log så mycket, skrattade och började typ prata minnen från gymnasiet, jag och min bror.
Det gjorde den här filmen för oss.
Fet jävla konst, ju.
Det är väl SÅ HÄR jag (i retrospekt) önskar att gymnasiet var för mig.
Flams, trams och ett obekymrat TRIPPANDE genom dagarna. Skolbaler, hunkig överkropp, soldisiga eftermiddagar, jätteblåa jeans som ”klyver” grenen, en tjej (eller TVÅ) på G och drömmar drömmar drömmar.
”Everybody Wants Some!!”, om ett gäng baseballtalanger som står vid tröskeln till college och vuxenliv, trycker mig bakåt i tid. Det jag ser är typ en revidering av det som (för mig) en gång var. Fast mer romantiskt. Behagligare. Och vackrare.
Äh. Jag flummar här.
Men Linklaters själsliga uppföljare till ”Dazed and Confused” berör – JU. Det är så mjukt vadderade livvsanningar och kval som gestaltas. Detta genom vänlige britpopbiffen Jay (Blake Jenner), hormonfrustande semi-psykot McReynolds (Tyler Hoechlin), djupsinnige vardagspoeten Finnegan (Glen Powell) och övriga i det bollglada bratpacket.
Jag gillar.
Myser Å så.
För det finns något i det här med att låta sin egen historia bli omskriven. Att bara låtsas för ett tag; titta bakåt med lite grusiga ögon som tillåter fantasi.
Inte lika monstruöst genikonfronterande som ”Boyhood” (typ tjugonde gången jag nämnar den?).
Men ändå väldigt fin och väldigt bra.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
