Det skulle i princip kunna vara första gången jag såg den här.
Den reaktion jag minns mest från förra gången, som 13-åring, var väl typ: ”Vadå så hon hade egentligen sex med honom hela tiden??”
Nu är det en helt annan upplevelse.
Jag ser en sorglig skildring av maskulinitetens inneboende destruktivitet.
Ett – i slutändan poänglöst – kvasifilosofiskt ifrågasättande av samhällets normer.
Vissa utvalda normer, då.
Det är vad Tyler/The Narrator och hans följare sysslar med, tänker jag.
Manuset, å andra sidan, gör en rätt svidande skärskådning av det tomma och bräckliga mansegot.
Detta framförallt skildrat i hur Tyler/The Narrator relaterar till Marla Singer.
Hon är den enda fullödiga människan i den här filmen, representanten för att faktiskt hörsamma sina känslor och försöka leva med något slags hänsyn.
Hennes reaktioner på den splittrade mannen som Tyler/The Narrator är blir filmens själva kärna, det är de scenerna som vibrerar mest.
Sen är det rent filmtekniskt väldigt kompetent och duktigt och så vidare, toppenfoto, soundtrack, klippning, allt det där.
Två åttatummor upp!
Var nog typ bara femton eller någonting när jag såg ”Fight Club” första gången. Förstod nada.
Greppade (in principiale) ingenting.
Min melodi då: ”Jackass – The Movie”.
Men ”FC” nu: ögonöppnare.
Wow – ju.
Great work by David Fincher (regi).
Och fint snideri av detaljkåte Chuck Palahniuk (litterär förlaga) som diggar sin kuriosa och gärna sopar fram De Stora Kvalen och Alla Svåra Dilemman med pipan riktat mot en samtid som smular sönder. Hårt gräddade moralkakor unt so weiter.
Vi möter Jack (Edward Norton) som lider av kronisk sömnlöshet (insomna – no?) och förtvivlat försöker att fly undan sitt tråkiga liv.
In träder – plötsligt (!) – den eteriske Tyler Durden (Brad Pitt). En karismatisk tvålförsäljare som är hal, kunnig och charmerande frånvänd.
Och för Jack förändras allt.
”Fight Club” (slår mig TYP först nu att det förmodligen är filmen/boken som 8-bitsvurmiga nördorkestern Slagsmålsklubben [Frej!] plockat namnet ifrån) är suggestiv, rapp och djärv.
Fincher knådar degen bra här (smidig AF – no – Köket.se?) och visar på VIGÖR och ELEKTRICITET i sin första film (vi skiter i ”The Game”) efter ”Seven” (som vi OXÅ borde synka, ja?) och den andra efter regidebuten i ”Alien³”.
Norton kalas.
Pitt mystisk och/men pigg.
Helena Bonham Carter (som spelar den kedjerökande, Loch typ ikoniska, Marla Singer) strålande.
Så.
Trivsam noirfeeling om schizofreni, materialism, dekadens och smuts å så.
Pangrulle.