Ghost World

7

Det här handlingslösa, va.

Det är TRICKY att navigera och ändå få ut en berörande berättade.

Men please don’t let me be misunderstood, dear readers.

Det är inte så att jag tror “Ghost World”-manusförfattaren satt där framför sin gulnade MacBook Pro (haft den FÖR länge nu!) och kände sig färdig efter att ha printat ut ett A4 med bara filmtiteln på.

Det är mer stämningen här som är så LÖS och go.

Hur scenerna tonsätts.

Thora Birch och Scarlett Johanssons naturalistiska och banne mig rätt briljanta skådespel (framförallt Birch GLIMRAR i vissa scener).

Dialogen som känns som det men som egentligen är för bra för att vara helt improviserad.

“Ghost World” lyckas i detta stämningsbyggande övertyga en att det egentligen inte händer så mycket alls. Men så rullar eftertexterna och i bröstet och magen har en massa känslor och tankar och minnen från 13 fram till nu rusat runt.

Filmen har väl påmint mig om min mänsklighet.

Whoa.

Petter

7

Att kastas ut i livet.

Så komplext det kan vara.

I do SURELY remember den GRUSIGA tid som omgärdade det där, veckor efter studenten när Xider-klibbet låg som ett sentimentalt lim under Vans-sulorna.

I går: bekymmersfri fest.

I dag: vuxenångest.

I puttriga dramakomedin “Ghost World” ringar regissör Zwigoff in det själsliga baksug som inte sällan hamrar till den förvirrade ungdomen.

Bästa vännerna Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) har precis gått ut high school och drömmer båda om Det Nästa Stora i livet.

Men när Enid stöter på vinylnörden Seymour (Steve Buscemi) förändras identiteten och definitionen av det som komma skulle.

“Ghost World”, som bygger på en amerikansk vuxenserie med samma namn, är en i många vinklar fin liten historia. Det handlar om vänskap i metamorfos; att ömska skinn snabbt och kompromissa med föresatser och visioner. Ledord: det blir aldrig som man tänkt sig.

Zwigoff sätter det banala i trevligt ljus. När Enid och Rebecca traskar gatorna fram och ironiserar sönder sin omvärld och samtid. Alla dräpande drapor och pigga oneliners.

Men framför allt växer någonting spännande fram i relationen mellan charmigt kantiga Enid och den kufiske stenkakelovern Seymour. Hur de stöper varandra.

Det blir poetiskt för det mesta, om än forcerat rappt och vasst i stunder.

Men just dynamiken mellan Birch och Buscemi är vacker att se.

Skedvänlig rulle, detta.

Something to hug during the cold winter.

Joakim