The Wolf of Wall Street

5

Vem vill Martin Scorsese nå här? Vad vill han berätta?

Under de knappa tre timmar ”The Wolf of Wall Street” pågår är det svårt att hitta något tydligt svar.

Berättelsen verkar mest gå ut på att glorifiera en genuin skurk, i ordets rätta bemärkelse. Krösus Sork gånger 80-talet gånger Wall Street gånger kokain gånger vidrigt utnyttjande av andra människor på alla möjliga sätt.

Och alltså, det finns en potential här. Det är inte en ointressant berättelse. Det är flera skådespelare på toppnivå. DiCaprio spelar med en sådan intensitet att han måste trängas i den trubbigt skriva rollen, med det här enfaldiga manuset som spelplan. Och det är filmtekniskt BRA, som alltid med Scorsese. Så klart. Men frågan återkommer: vad är det för berättelse vi ser? Vad ska vi få ut av den?

I stället för att utforska både Jordan Belfort och hans kollegor och deras sviniga väg fram till miljonvinster samtidigt som deras offer ges en röst har Scorsese kameran enbart riktad mot de förstnämnda.

Belfort & Co. festar sig bokstavligen till apstadiet och förtrycker människor till höger och vänster samtidigt som deras investerare, amerikanerna med hopp om en genväg till amerikanska drömmen, förlorar alla sina sparpengar. Många av dem har än i dag inte betalats tillbaka av den verklige Belfort.

Med den bakgrunden och närhistoriens vidriga ekonomiska brott i USA i åtanke blir det en rätt smaklös berättelse, i synnerhet i den komiska skrud Scorsese valt.

Nä.

Håll guldgöbbarna borta!

Petter

5

Disappointed? Yes, sir, I am.

Jag hade ju HOPP om ”The Wolf of Wall Street”. Blivit BLÄNDAD av trailern! Känt mig UPP I GASEN över affischversalerna som skriker DICAPRIO och MCCONAUGHEY!

Och så.

Ja.

Det blev ju inte så bra som det var tänkt.

”The Wolf of Wall Street” är fortfarande en någorlunda rulle. En duglig stöt. Och det ursinniga berättandet, där droger och börssiffror fladdrar förbi om vartannat, har en beskedlig fart som är svår att inte tycka om.

I alla fall ett tag.

För Scorsese kavlar ut Belforts rise and fall-story till en tre timmar (right back at you, Tolkien!) lång sockerchock där nästa scen MÅSTE överträffa den tidigare.

Det blir tröttsamt, det där, och någon vidare djupdykning in i Jordans (förmodade) traspsyke blir det aldrig.

I stället: knark, sex, flabb, knark, sprit, sex, lite depp, knark, flabb, sex, knark, sex, bakfylla, fest.

Lägesstämning: besviken.

Men där filmen som hantverk snubblar in sig i ett repeatmönster finns det ändå saker å ting (”saker å ting”, klassisk TYP Elsa Beskow-rad?) som sprätter till det hela.

DiCaprio gör sitt bästa och är (as usual) bättre än bra. McConaughey är HIGH VOLTAGE som fartfyllda Hanna. Och det finns en lekfullhet och PIGGMA i sättet att såväl visuellt som audiellt klä dekadensen.

Tråkigt bara att ramen är fel och genvägarna så många. När det finns så mycket kapacitet i själva innehållet. Hur mådde Belfort EGENTLIGEN?

Vad sade omgivningen PÅ RIKTIGT?

GIVE ME SOME ANSWERS, SCORSESE!!!!!!!

Joakim