About Time

7

Den här filmen är ungefär 20 minuter för lång.

Det är en passage där, med kanske 40 minuter kvar, som blir segdragen och överflödig.

I övrigt: ljuvlig.

Som en iskall skopa vanilj på en varm vårdag.

Nyponsoppa.

Glider ner och värmer.

Etcetera.

Jag orkar inte skriva så mycket om den just nu, men här är några viktiga punkter:

– Manuset är rätt kvickt, skrivet med kreativitet, humor och värme

– Domnhall Gleeson växer i mina ögon

– Jag provoceras av att det bara är männen som har filmens tidsresargåva. Gör dem än mer till protagonister och ägare av berättelsen. Och de kvinnliga karaktärerna är lite tunt färglagda.

– Jag uppskattar på riktigt livet LITE mer efter att jag sett de sista drabbande 20 minuterna.

Se den på någon grusögd ensam hemma-AW eller liggandes i en soffa med någon. Närhelst du vill ha en lättsam men inte FÖR lättsam injektion av Vad Det Är Att Vara Människa, typ.

Petter

8

Bill Nighy.

Great actor.

Han spelar Tims (Domhnall Gleeson) farsa här.

Det är han som lär sin son allt om att kunna resa i tiden. Gå in i en skrubb, knyt nävarna och låt tanken föra dig dit du vill.

Tim är tjugoett år gammal och inser att han kan forma sin framtid genom att hela tiden gå bakåt.

”About Time” handlar mycket om kärlek och familj; besegla öden med trial-and-error-metodik och skruva på allt för att nå dit man vill. Gör om, gör rätt. Hela tiden.

Och mitt i allt: Bill.

Som den där obrydde, tweedglade aristokratpappan som älskar Dickens och bordtennis (parentes: minns när Jonas EA – en kompis, då – fick feeling under mellanstadierasternas rundpingis och [på en så kallad ”uppläggsboll”] attackerade bordet med hela överkroppen och vrålade ”NO MERCY!!!” innan han smashade iväg bollen in i korridoren som vätte [?] mot fikarummet).

Bills karaktär – ”Dad” i IMDB-rollistan – är jättetrygg på/i sig själv, lagom cynisk och skrotar runt där i hemmet med en inneboende värme som bara vill ut.

”About Time” är framför allt skoj (jag ”hickar till” av fniss ibland). Nästan alltid när Tims dråpliga neuoroser och fragila manér på något sätt spiller över eller ställer till det (scenen när han replayar sexakten med Mary, spelad av Rachel McAdams, TYP fem gånger).

Men den är stark ju.

Skjutsar iväg emotionella stötar.

Där reparationer av liv (alkoholism) och rädslan över att släppa tag (döden) blir till en tematik som verkligen bränner till.

Och där det vardagliga, hur vi tacklar våra måndagar, ändå nyper till mest och får stå som typexempel för att det typ nog är ganska bra att andas carpe diem för det mesta.

Nä.

För mig är det här guld. *strösslar bladguld över filtallriken*

Definitivt värd en glutt.

Joakim