Birdman

6

Det finns något värdefullt i det där ryckiga, hetsiga, ostoppbara. Hur ”Birdman” liksom dundrar fram i händelserna, ibland är det svårt att se var en scen slutar och en annan börjar.

Som Livet Självt™.

Nä men på riktigt: det är något konstnärligt nyskapande i det.

Känslan som väcks är ofta densamma som Riggan verkar uppleva, som vibrerar bakom hans stirriga ögon. Det kan bli påfrestande, jag kan känna ett behov av att pausa ibland.

Där är ”Birdman” storslagen.

Men: den är också för lång. Vissa scener känns tomma, ett vältrande i en dekadens som sällan blir annat än kosmetisk.

Vi kommer nära något stort i vissa scener. Som de mellan far och dotter, Keaton och Stone. Där gör framförallt Emma Stone något speciellt med sin roll, vissa repliker får mig liksom att smälta hela jag.

Men jag vet inte.

Den lever inte kvar i mig så länge.

Sakta håller den på att blekna i minnet.

Petter

6

När livet en gång lekte.

Och hur man får det att rocka igen.

Skådespelaren Riggan Thomas (Michael Keaton) breakade som seriehjälten Birdman på typ 80-talet.

Nu – flera decennier, kilon och pormaskar senare – försöker Riggan återuppliva sig själv som Skapare och Geni genom att sätta upp en pjäs på Broadway.

Men det förflutna, och stressen över att inte lyckas med att reclaima sig själv, förföljer honom.

Det som skulle bli en eriksgata tillbaka till rampljuset visar sig bli en betydligt trassligare väg att vandra.

Det som slår mig först med “Birdman”: Keaton.

Han är ju en BRA skådis, tung och så, och här gör han sin Riggan med tät puls. Det är fint spelat, all nervositet och alla tvivel och allt dästa samvete (“This is my career, this is my chance to do some work that actually means something”).

Och Iñárritu (manus och regi) är skicklig på att väva samman element. Satiren, blinkningarna (Keaton spelade Batman once upon a time) och den hårda realismen som alltid präglat mexicanens opus (“Babel” och “Biutiful”).

Men allra bäst: Emmanuel Lubezkis foto.

I got a massive fucking hardon i “Children of Men” när “Manne” rattade ihop Den Mest Otroliga Scenen typ någonsin (ni vet, när byggnader sprängs och det är kaos och kameran hänger med överallt i en enda tagning i sisådär tio minuter).

Och sedan “Gravity”, då.

That fucking sky and all of the angles made my little panties wet, brother.

Här är mekaniken annorlunda.

Men det estetiska, det där vibrerande anslaget och den nätta, surrealistiska tonen, skapar semi-illusioner av samma magnitud.

It is a beauty to watch.

So.

Why only a SIX, chap?

Well.

Den är ju, ja, lite tråkig?

Det finns så mycket outforskat som aldrig tillåts evolvera. Så många spänningar, relationerna emellan, och trasiga själar som bär på så mycket.

Me wanna more, Iñárritu.

ME WANNA MORE, INA!!!!!

Joakim