Älskar ju Jenny Slate.
Sedan hon dundrade in som Mona-Lisa ”THE WORST” Saperstein (Jean-Ralphios syster) i ”Parks and Recreation” har hon ju haft ERIKSGATA in i min mest lättkittlade skrattmuskel.
”Obvious Child” börjar med henne, i sin PRIME, på scen. Bautarolig standup, i all enkelhet.
Det där med cream cheese i trosorna unt so weiter.
Great.
Sedan snirklar sig ”OC” vidare, längs oförutsedda små stigar som ibland rör vid det rent hjärtskärande, ibland det vardagsrörande enkla, ibland ännu mer actual LOL-material.
Jag vet inte, har inte så mycket mer att säga.
Jag är rörd, fnissar och får ilningar bakom ögongloberna om vartannat.
Åtta tummar opp!
Den här kändes.
”Obvious Child” – då.
Efter piggt tips från ljuvliga Fredrika som (trivsam kuriosa coming up!) nyligen varit i Valencia och så vidare.
Gillian Robespierres komedi, om Donna (Jenny Slate) som i ett tajt svep dumpas och får sparken för att sedan bli gravid efter ett grumligt onenightstand utan gummi med den genomsnälle och välkammade Max (Jake Lacy), är ganska så vass.
Den är så där lagom rolig, ni vet.
Man fnissar till, men det är under kontroll.
Och så finns det varma stunder, där vi får tillåts skrapa bort fernissan och kliva in Det Stora Allvaret.
Scenen i sängen mellan Donna och morsan Nancy (Polly Draper) = aj.
Visst.
Den är lite träig.
Rå, som Petter skriver till mig i ett chattmeddelande medan vi ser filmen.
Ibland når den inte riktigt fram. Lite famlande.
Men Slate visar att hon kan bära en huvudroll och skikta sig utan problem. Hon är rolig, djup, varm och ledsen och hela tiden väldigt mänsklig. Och det känns så genuint, ju.
Det här är en puttrig kanna att dricka långsamt ur när det regnar ute och det enda du har i soffan är en stor filt som du kan gosa ner dig under.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
