Good Time

7

Robert Pattinson är svinsnygg.

Det är ett bärande faktum för den här berättelsen.

Han är nämligen så snygg att han kommer undan med ungefär allt.

Lite som hur Kid Fury i podcasten The Read pratade om att lyssnarbreven gav honom en samlad bild av att de heterokvinnor som skriver in kan stå ut med att deras män – jag parafraserar och översätter – ”stjäl era pengar, nyckelskrapar er bil och bränner upp era mammors hus” så länge som ”the dick is good”. I detta fall översätts alltså ”the dick is good” till ”är svinsnygg”. Vi vet ju inget om R-Pat:s dick.

Och ja, han ÄR snygg som piss. Karismatisk. På det där sättet som nästan är läskigt. Inte konstigt att han slog igenom som en vampyr – förrädiskt vacker med den skimrande hyn som bländar Bella från allt det mörka som omger honom.

Bröderna Safdie (manus och regi OCH skådespeleri) vet att förvalta detta och låter Pattinson spela en liknande roll – fast i ett socialrealistiskt USA där karaktären är en fattig, kriminell sol-och-vårare med en intellektuellt funktionsnedsatt bror. Ständigt på jakt efter nästa möjlighet, nästa situation eller person att utnyttja.

Och det blir en rusig resa, konstant med en anspänning som speglas i Pattinsons intensivt stirriga ögon.

Han spelar svinbra.

Och den här filmen *säger saker* om USA av i dag. Målar upp en ganska mörk bild av hur merparten av befolkningen lever i mer eller mindre utsatthet. Utan att några egentliga pekpinnar att tala om sticks in i bild.

Kanske inget som kommer leva kvar i minnet längre.

Men den där avslutande minuten gjorde avtryck.

Good effort, Safdie bros.

Petter

6

Nä.

Den är ju inte solig, ”Good Time”. Titeln till trots.

Bröderna Safdies snabbfotade krimthriller är i stället ett sotigt typ noir-kalejdoskop där vi, oavsett vinkel, kikar in bland depraverade skärvor av ett liv, eller snarare ett dygn, som gått/går helt fel.

Ett misslyckat bankrån, tid på kåken, sjukhus. Ömmande knogar under mörk himmel vidare in i mörka rum. Känsla: dyster.

Och ni: Robert Pattinson is back.

Och visst är han (ånyo) bra här, Robban, som den parerande storebrorsan Connie. Han, som det sammanfattas i en av filmaffischens (onödigt många?) blurbs, ”burns up the screen”.

Det som framför allt bär fram ”Good Time” är tempot och farten.
Safdies nästan furiösa operandi minner om när man själv spelar racingspel i någon arkadhall (RoQ?) och ALDRIG släpper foten från gaspedalen även när aggressivt tvära ”ormsjökurvor” manar till behärskning och lugn.

Och det fungerar ju, det där, nästan hela filmen igenom.

Konstant nerv och spännande AF.

Visst blir det aningen forcerat, rusigt och pladaskartat (?) när hovarna väl viks in efter omkring hundraminutersstrecket.
Men sevärd är den, den här åkturen.

Spänn fast er, vänner.

Joakim