Tag

6

Jag börjar alltmer inse vilken typ av humor jag är som svagast för.

”Svagast för” i den bemärkelsen att den tar mig på sängen, jag börjar skratta innan tanken hinner ikapp. Inser först en sekund efteråt vad det var jag skrattade åt.

Det är den där sortens humor som är sinnrikt skriven, som känns på samma gång vardaglig och trovärdig som semi-absurd och otänkbar.

Exempel: Person 1 säger något, Person 2 hör fel, Person 1 behöver upprepa sig typ fem gånger med stigande irritation.

Med rätt manus och rätt skådespeleri, rätt timing, kan det bli komiskt GULD.

På andra plats: slapstick. Skitfnissiga vurpor, ”Best of Jackass” och så vidare.

”Tag” innehåller gott om båda. Det är inte särskilt långa sträckor mellan skratten. Varannan minut dyker någon god fysisk eller finurlig komik upp och kittlar lilla maggen och stämbanden.

Narrativet som ska hålla allt samman är väl lite svagt, kanske.

En ung svajig gran i vinden.

Vi bryr oss liksom inte om PLOTTEN särskilt mycket, eller om karaktärerna.

Det finns ett KORN där i handlingen om manlig vänskap. En potential för att berätta om vad som händer med manlig vänskap i grupp. När de bildar familj, när de åldras.

Men potentialen infrias inte.

Det blir mest pojkbus av det hela i slutändan.

Och det är ju kul – för en stund.

Petter

6

Gudars.

Minns ju (med vurm, reds anm) lekarna under lågstadiet. Kurragömma var det, där i de glesa dungarna runt skolan Djurgården i Svenstavik. Kurragömma med dunk.

Det var nervigt (och kul) AF, det där.

Någonting kittlande med katten och råttans lek. Som förstärktes ytterligare när ”På spåret” (!) svepte in i tablån några år senare med dödssköna rockerparhästarna Hjalle och Heavy i spetsen och etablerade sig som typ den bästa underhållningen ever.

Hur.

Som.

”Tag” handlar ju om det här. Ett kompisgäng som leker kull. En klapp på axeln och det är din tur att jaga vidare till nästa. Men i stället för en lunchrast handlar det om år.

Grabbarna i regissör Jeff Tomsic komedi har nämligen skuggat varandra i TYP trettio års tid. Från days of parvel till BORING SHIT JOBS + ORDINARY LIFE där någonstans över 30-strecket. Typ det bästa: allt är baserat på ett fredjigt IRL-göbbgäng.

Och visst är det plusmenytrivsel här. Ändå TÄTA skott mellan flabben. Hisnande märkma i replikerna (gillas), ljuvlig cast (Ed Helms, Jon Hamm och Jeremy Renner med flera) och på riktigt coola (!) effekter. Inte varit så tänd på snillrika actionsekvenser i DREGGELSKARP slow-mo sedan där vid 90-talet slut när Neo och Trinity pulvriserade det där lobbyrummet (atrium – no?) i ”The Matrix”.

Roligast: idiotin i replikerna.

Sämst: trots kort speltid lite för lång?

Äh.

Den är ju habil, ”Tag”.

Inget krimskrams.

Skratt, slagsmål och silkeslent.

Rakt på.

Joakim