Den här filmen är vacker.
Jo men faktiskt.
Den har en konstnärlig verkshöjd och hantverksskicklighet som inte går att värja sig mot.
Det är ett så noggrant, dramaturgiskt finsnickeri. Sakta växer intrigen fram, sakta förflyttas gränsen ytterligare.
När Justine äter rå kycklingfilé. Slickar upp blodet från sin systers avhuggna finger. När hon tar ett bett av det.
Jag äcklas ju.
Så klart.
Men tittar också storögt på det som sker på skärmen, i den där världen som jag för tillfället är helt investerad i, tror på till fullo.
De sista fem minuterna är inte lika skickligt utförda, vilket är synd.
Filmen hade – och det här säger jag nästan aldrig – nog mått bra av en timme till.
Det hade kunnat bli en sann skräckklassiker.
Vegetarian goes cannibal.
Fin hisspitch – no?
”Raw” är ju omtalad. Tydligen kräks folk i biosalongerna. Tuppar av och skriker efter läkare och grejer. Det finns en hajp där.
Men: vi tar det från början.
Försynte djurrättskämpen och quornlovern (?) Justine (Garance Marillier) enrollar samma veterinärsutbildning som hennes syster går och hennes föräldrar gått.
Men under en pennalistisk nollning (keyword: kaninlever) konfronteras hon med arv, val och värderingar.
Justine går från sallad till människokött.
Och inget verkar kunna hålla henne tillbaka.
”Raw” är en smocka som ivrigt delar ut slag och sällan viker undan när det börjar att brännas till eller vända sig därnere i bullbuken min (pre-vomering etc.).
Inte (alls) för den kräsmagade.
Slamsor av kött, fingertoppar som det GNAGS lakoniskt (!) på, hiskeliga bett, sönderurgröpta lår, utfall mot nackådror och blod som stänker, rinner och typ exploderar i kaskader.
Men Julia Ducournau (regi) har inte bara öga för det groteskt excessrika och subversiva.
Det är ju tjusigt, också.
Auktoritära panoraman som tar för sig. Gradientkåta himlavalv, stekflott i studentkorridorer och fladdrande, snövita lakan. Fotot är stundtals magi – då.
Att avfärda ”Raw” som en stökig bagatell är väl fel.
Det finns ju någonting där; politik, uppvaknanden, revolt och sådana där andra _djupa_ grejer som typ Anders Clark gillar att orera om.
Men: mest lite ytskrapigt, ja? Fernissa – yes?
En rulle att swipa i gång efter att ha grundat med bakteriekultur och lugnande aloe vera.
Inte så mycket mer än så.
