Whoa!
Crazy Pete pulling out the big guns!
Men ja.
STÅR fan för den här åttan!
”Jönssonligan och den svarta diamanten” ÄR min favorit i serien ur nostalgiskt hänseende.
Och, visar det sig, även genuint bra i dag, sedd ur ”vuxna ögon”.
När Gösta Ekman lämnade serien kan det inte ha varit lätt för producenterna.
Hur fan löser man det?
Utan Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, mannen myten legenden ledaren vars namn gruppen bär – inget Jönssonligan.
Väl?
Well.
Jo!
För där dyker Peter Haber upp. Även känd som Sveriges TYP mest underskattade komiska skådespelare, är det inte så?
Se ”Sunes jul” och ”Sunes sommar” back to back och säg mig något annat. Det är ju alla pisstråkiga vändor med Beck som har fått svenskarna att glömma Habers storhet.
Och greppet att sätta honom i den roll han har, som en psykiater besatt av Charles-Ingvar Jönssons geni, är fan INSPIRERAT.
Jag är liksom med på resan direkt.
Känslan: tillbaka.
Ett sätt att dra ihop det gamla gänget utan att det är samma gäng.
”Svarta diamanten” har också några av seriens roligaste scener, med den vattenfyllda cellen och bomben, de fallande stegarna och – inte minst – den spektakulära radiobilskuppen.
Ja, vänner mina.
Så jävla njutbar rulle.
Svensk klassiker!
Visst fanns det en gnagande oro inför Ekmans sorti från den urstarka triad som hans Sickan svetsat ihop tillsammans med Vanheden (Brunnberg) och Dynamit-Harry (Björn Gustafson).
Men tju fick (väl) vi.
För in kliver gruvligt (!) underskattade Peter Haber i rollen som eklektiske virrpannan Max Adrian Busé.
Och samtidigt som Haber axlar Ekmans arv väl och ser till att alla _motoriska fails_ och yviga Papphammar-kvaliteter lever vidare gör han sin Busé till sin egen.
Så visst är fallhöjden inte så … hög (lång?).
”Jönssonligan och Den Svarta Diamanten” har ett alldeles eget skimmer, där vi trots rynkor och oflås (Björn ser fan GAMMAL ut) bjuds på en fin svängom i busland.
Oväntat fin, denna.
Den trevliga 90-talsnostalgin och så vidare.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
