Okej. Mallis. The gang is back.
Denna gång med förstärkning av Margareta “Da Legend” Krook, som adderar en särskild sorts värdighet. GRACE? Yes.
Också: Wall-Enberg plötsligt karismatisk AF? Nästan … sexig?
Jo då. Return to form, IMHO.
Det blir ett intressant “parallellspel” i hjärnan min, här. Jag har nostalgiska och VARMA minnen av den här rullen. Barndomens längtan efter en gedigen solsemester och så vidare. Och samtidigt ser jag ju allt med vuxna ögon för första gången. Plockar upp små signaler och skämt som fan är rätt raffinerade.
Tydligen var detta Gösta Ekmans sista omgång som Charles-Ingvar. Och hans bror (!) Mikael Ekmans sista (och fjärde) gång i regissörsstolen.
På så sätt: avsked till ”ursprungsgänget”, så är det ju.
Det är värdigt, det är kul och det är spanskt och GASSIGT.
Pluspoäng för alla extravaganta outfits!
Välkommen åter: Jönssonligan.
Eller som det lustfyllt animeras fram i vinjetten: La banda de Jönsson (kul!).
För precis som Colin Nutley lyckats skruva in en märklig utlandsvistelse i sin Änglamark-story för att få SF (Svensk Filmindustri) att pynta en semi-vacay abroad tar sig Sickan och kompani nu till Mallorca för solstinna (?) stötar.
Och njae: svagaste cinematico de Jönsson hittills, no?
För även om det här kanske är Dynamit-Harrys (Björre G) finaste stund så här långt (monlogmalandet inne i grottan!) börjar jag (vi?) att bli nååååågot trötta på att få samma story utmejslad framför oss.
Vi VET att Sickan hamnar i trubbel.
Vi ANAR att det inte går så lätt.
Vi TROR att någon vill ta kål på hela ligan.
Det KÄNNS som att patetiske snuten (Dan Ekborg) kommer att figurera.
Och VISST slutar allting väl?
Hmm.
Nä.
Faktiskt lite besviken, trots att fotot är fantastiskt och att det bjuds på actionscener TYP i paritet med när Jason Bourne sladdade runt i en skruttig kärra på kullersten för ett decennie sedan.
Plus i kanten: Wall-Enberg ser så JÄVLA pigg ut. Benjamin Buttonsk renässans för den annars kolesteroltrötte finanspampen.
Annars rätt så såsig.