Killers of the Flower Moon

10

Åh.

Wow.

Vilken EPIC, va?

Det är sällan jag känner att filmer som klockar in på över tre timmar kan motivera sin längd.

Martin Scorseses förra film ”The Irishman” (tre minuter längre än ”Killers”) är en sån. BRA, absolut, men hade nog passat bättre som en miniserie.

Men här: NADA problem, Marty. Kör PÅ.

Det är något med filmens takt – lunkande, tystlåten och stillsam samtidigt som en avgrundsdjup orättvisa genomförs. Det ger mig kalla kårar.

Samtidigt handlar det också om en respekt inför själva ämnet: osagerna, en del av amerikansk ursprungsbefolkning, som tvångförflyttats hitan och ditan i Kansas och Oklahoma, bara för att, när de väl slagit sig ner för gott, bli mördade av giriga amerikaner som vill åt oljan som fanns under marken de råkat ”ge” dem.

Det säger sig självt att det behöver berättas med vördnad, med noggrannhet.

Och det är nästan som att kvävas i ultrarapid att bevittna den här berättelsen, och det väcker något om nutiden i mig. Som en fickspegel som reflekterar mina känslor inför folkmordet i Gaza. ”Killlers” är också effektiv i sitt berättande på det sättet att det fokuserar på en familj, systrarna som systematiskt dödas, allt enligt en plan (exakt hur kalkylerad får vi aldrig veta) från den vite ”byäldste” William Hale som vill åt deras land, deras resurser. Och stackars (?) Ernest som dras mellan två familjeallianser tills han till slut är medskyldig i sina svägerskors dödsfall, eventueltl till och med sin egen fru.

Hot take men: jag vet inte om Scorsese någonsin varit så här bra. Okej, kanske i ”Goodfellas” då. Men Robert DeNiro och Leonardo DiCaprio är båda bättre än på många, många år. Försvinner in i rollerna, som det heter.

Men Lily Gladstone ska ha flest rosor. SOM hon bär hela den här berättelsen på sina redan tyngda axlar. Hennes allvarliga närvaro och pondus, hennes hjärtskärande sorgsna ansikte som fyller skärmen.

Storartat.

Petter

6

3 timmar och 26 fucking minuter, vänner.

Nu är vi i mål med Leo.

Så: ännu en långjäst dramapaj av nestor Scorsese. Ni minns väl OERHÖRT långa ”The Irishman” som vi tappert knaprade i oss medelst små, små pyttetuggor a while back.

Men ”Marran” ger inte opp sina spatiösa epos.

Här en för-e-bannat utkavlad, semi-sömnig halvwestern (typ) based on a true story. Om Osage-morden back in the 20s med skurken Ernest (DiCaprio) i centrum.

Visst är det en rätt sävlig odyssé – så klart.

Men aldrig dötråkigt – ändå.

Välskapt skit med mysigt oldielingo (”fuck a duck”), REALISTISKA miljöer och tre rejäla motorer i nämnde Leo, De Niro och Lily Gladstone som navigerar i den giriga oljekåtman som slutade med rejäl blodspillan.

Precis som i fallet med ”The Irisman” äter sig storyn in i en längs med vägen, och det känns faktiskt HELT OK när det känns som att filmen är slut men det då återstår TYP en och en halv timme.

Bro is alright.

We are OKAY.

Och nästa vecka är vi tillbaka igen.

Joakim