This Boy’s Life

6

Oooookej.

Back to the roots of Leo.

A beautiful young boy with hate in his heart.

Nä.

Eller ja.

Kinda true.

Det HAR ju varit Leos grej, lite.

Att på något sätt ta den där ”Fight Club”-scenen där en kille spöar skiten ur en vacker mans ansikte (”I just wanted to destroy something beautiful”) och applicera det på sig själv.

Han verkar ha insett det tidigt. Att han är för bildskön för att komma undan med helylleroller.

Så han drogs mot de fula/svåra rollerna.
Ibland rent utseendemässigt. Men oftast bara rent … likeabilitymässigt.

Toby ÄR lite av ett as.

Men han är också ett barn.

Och ”This Boy’s Life” ÄR fan low-key radikal i det budskapet: även ett litet as till barn förtjänar fem gånger mer kärlek, eller skit i FÖRTJÄNA, inget barn ska behöva förtjäna någonting.

Bara vattna och vattna, be om ursäkt och klappa och prata, vattna igen och se den här blomman växa upp till något fint.

”This Boy’s Life” skildrar det där fint.
Framförallt Leo gör det rätt storartat i sin gestaltning. De inre konflikterna som stökar runt i den här pojken, man ser dem verkligen. Och han försvinner in i rollen.

Men ”TBL” (Tages BananLager???) ÄR samtidigt rätt ojämn.

Dels skådisinsatserna, från den EVIGT överskattade Tobey Maguire (worst Spidey ever) till Ellen Barkins rätt SÅSIGA mammaporträtt.

Det är också något med manusets struktur, ett slags gammeldags och tanklös ”bok-copypastead-till-film”-metodik som lämnar en med en ofta rätt steril och fadd upplevelse.

Njaeeooaeeoeeeyyynaaeeeegentligeninte.

Det är lite av en rollercoaster.

Men all in all: helt OK.

Petter

7

Mmm.

Dags för Leo-månad. Vi ska knapra DiCaprio.

Först ut: ”This Boy’s Life”, uppväxtskildringen där vi dimper ned i jänkarförfattarens Tobias Wolff (Leo himself) rätt så pissiga barndom med ond styvfar (Robban De Niro) och sorglig buzzcut.

Det är … ja … drabbande.

Både Robban och Limpan är SKETBRA; elektriskt samspel när de två möts över köksbordet och där det hela tiden finns en emotionell laddning som är så väl gestaltad.

Det går att dra paralleller till ”Boyhood”, här. You remember, crazy drunk stepdad som hinkade vodka ur typ bensindunkar i garaget och sedan alstrade hela huset med ursinnigt volatil volt.

Det tar sig in, det där. Bra mår man INTE – då.

Men mellan allt det starka ryms det även en del gäspiga transportsträckor där man otåligt sitter och bara vill att nästa konfrontation ska äga rum.

För det är då det bränner till och känns.

A bit too long, maybe?

Joakim