Halloj halloj! Här är man dåsig och julmatsstinn SAMT post-badhusbesök-luddig i hela kroppen.
Mmm. Varma känslor som kommer upp igen.
Jag tänker på ”Miraklet i New York”, som den heter här i Sverige (egentligen bättre titel än originalet?). Fan vad mysig den var.
Jag hade ett vagt minne av den innan vi började se. KLASSISK sån där rulle som flimrade förbi på TV1000 någon gång när man satt med skorpan halvt upplöst i nästan för mörk O’boy? Japp.
Det är ju något med Richard Attenboroughs lagomvita leende, också. Kindest man in the whole wide world? YES BOX.
Att han skulle spela Kris Kringle aka Santa Claus aka Mr. Happiness? Det är SUPERRIMLIGT och väntat, min vän.
Men, men.
Ska sluta bakibabbla här.
*slänger in en chokladkola i munna*
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna angripa den här filmen. Den gör typ inga fel?
Visst, den visar ett New York där bara vita människor bor och verkar. Alltjämt tröttsamt. Men samtidigt: den kom 1994. ”Girls” går nu och har samma problem.
Jag minns en period i amerikansk film runt sena 80-, tidiga 90-talet där rasifierade skådespelare liksom kvoterades in. Förvisso ofta i stereotypa, ibland straight up rasistiska roller. Men det var la något, i alla fall? En lite puckad välvilja.
Den eran kanske slutade vid 1994?
Ah, det är så beklämmande. När man faktiskt orkar tänka på det. Detta omättliga behov vi har av att kulturellt spegla oss endast i kroppar som ser ut som våra egna.
Men ja. Annars (vidden av skit det ordet rymmer här): ”Miracle on 34th Street” är asmysig.
”Parallellpopulära” Richard Attenborough och rätt irriterande barnskådisen Mara Wilson (född TYP samtidigt som oss, Jocke!) har en fin dynamik.
Vem gillar inte Elizabeth Perkins?
Och New York glimrar så man blir andfådd av längtan.
Sicket SCHVUNG den där Attenborough hade på 90-talet. Ena året: ”Jurassic Park”. Året därefter: this CLASSIC REMAKE!
Och han är ju DUNDERMYSIG! Man känner sig supertrygg när han stövlar in i bild.
När jag såg ”Miracle on 34th Street” för första gången?
Minns inte riktigt.
Kanske 1997? När man rockade balsamerad pottfrilla och hade på sig fleecetröja och fotbollshandskar (!) dygnet runt, året om. Ja. Typ där.
Det är ju en rätt behaglig historia. Om en godhjärtad gammelpapi (Kris Kringle [namnet!]) som får chansen som varuhustomte och gör succé.
Alla barn tror att han verkligen ÄR tomten! Förutom sexåriga Susan (Mara Wilson), som Kringle försöker att övertyga genom att uppfylla alla hennes önskningar.
Som i typ alla amerikanska julfilmer hittar vi här ett rikt lyster som nitar plytet fullt av mys. Och även om det finns ett underliggande anti-kommersiellt stråk (än mer påtagligt i originalet, vad jag hört) är effekten den kontraproduktiva.
LET ME BUY SOME GIFTS RIGHT HERE RIGHT NOW!!!!!!
Attenborough, då?
Duktig!
Förmodligen lika snäll, lojal och ärlig som Kris Kringle själv. Man tror ju NÄSTAN själv på att han är jultomten. På riktigt!
Och i de varmaste scenerna griper det ju tag. Som när Kringle kör teckenspråk med en döv (höll på att skriva ”död”, baki over here!) tjej. *gråter*
Det är klart. I de stora gesterna och allt det överdådiga blir man mätt. Övergödd. Allt ska vara så symboliskt och talande. Det här SÄGER SÅ MYCKET OM LIVET! Mumbojumbo!
Men ibland behöver man ju det där.
Och i juletider.
Ja.
Då är det väl just så. En kådig, småputtrig historia som kittlar tårkanalerna och penslar upp bilden av idyll.
Det andra kan vi ta resten av året.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
