The Holiday

6

Vad ÄR det med Kate Winslet, huh?

Något med ansiktets rörelser, hur hennes hår faller.

I’VE BEEN IN LOVE WITH YOU SINCE “TITA”, ROSE!!!

Närå. Men hon är bra charmig. Toppenskådis.

Och Jude Law då! Gudars. Han fick ju sexualiteten att skaka i gymnasiet, om ni är med på resonemanget. “Alfie” is very attractive and charming, methinks.

Jack Black är ju förtjusande också, i sin komiska timing och mysiga varma blick. Fint i sig att han får vara kärleksintresset här. Men CHILLA MED ÖGONBRYNA’, Jakob Svart!!!

“Cammie Di” då? Äh. Lite trist. Oftast habil, när hon inte överspelar (mycket flängande armar).

Jo. Det är en bra kvartett.

Så här är det: “The Holiday” är duktigt gosig.

Och OTROLIGT lång; det är svårt att tro att den kan pågå så länge. Den är tre minuter längre än nya Star Wars! HUR GÅR DET TILL, NANCY MEYERS?

Nä, det är mycket dötid som hade kunnat klippas bort och eventuellt lagts som “Deleted scene #1-15″ på DVD:ns extramaterial.

Saknar man inte extramaterial på DVD-filmer? Det fanns något pirrigt i det där. När man såg hur Hogwarts skapades. Eller hur, säg, tänket gick kring Jude Laws garderob i nämnda “Alfie”. Jo, man kollade ju på ALL obetydlig skit ett tag. Inget slog dock de fyra skivorna (!) med material i Sagan om Ringen-boxen. Herregud. Take me back to O’boy and tekaka and dreams of a romantic relationship.

Har inte att göra med “The Holiday”, säger ni?

Nä. Just det. Men den väcker inte så många tankar.

Den glider ner som en sked risgrynsgröt, precis lagom kanelig och söt.

Allt är habilt och vackert filmat, vacker scenografi, vackra människor.

Och ibland bränner det till extra. Som när Albert, den 90-åriga manusförfattaren, kommer in på sin hyllningskväll och han blir alldeles överväldigad över mängden människor som ger honom stående ovation. Jag grät där.

Eller när Jude Law kör sin “W-I-D-O-W-E-R”. Oh. Aj aj. Finns en novell där bakom.

Det är inte mycket till julfilm, egentligen. Julen framträder egentligen på riktigt först i sista scenen, då de firar nyår (?).

Men den är fin.

Flygplansrulle!

Petter

7

Jude Law.

Så gammal han blitt.

Plufsig och hängig.

Jag sitter ju och bildgooglar en del, under eftertexterna. Eller ja. Sittligger gör jag ju. Med laptopen metodiskt vaggande, upp och ner, vilande mot svullen, pre-pruttig mage.

”The Holiday”.

Mysig, va?

Kärlek och så, visst?

Vi kör en Google Translate-plot här: Två kvinnor besväras med Guy- problem byta hem i varandras länder , där de var och möter en lokal kille och blir förälskad.

Fan.

Du förstår väl TYP?

Jag minns när jag såg den här första gången. I Sundsvall. Kall familjepizza från dubiösa Kermit (!) vid esplanaden. Vit MacBook. Dunderstrypt fislina (0.2 Mbit?) från Bahnhof. Och så ”The Holiday”, då. I smågrusig DVD-ripp.

Den ÄR ju fin, på något sätt. Så obrydd. Det spelar liksom ingen roll om Nancy Meyers (regi) sjabblar bort pusselbitarna. Att varje steg fram känns lite märkligt med tanke på var vi var nyss. Eller att Diaz, som spelar geniförklarade trailermaestron Amanda, är rätt kass.

Jag köper ju allt.

Det är brittiska vidder, glammigt poolhäng. Tvättbrädan Law och roliga knubbot Black. Kontraster som är så tydliga, så manövrerade och noggrant ställda mot varandra. Bohemiske Iris (Winslet) mot strebern Amanda.

Jag är snäll mot det.

Jag äter vitaminer nuförtiden och jag känner mig STARK och ÖPPEN och TOLERANT!

Det handlar ju inte om guld här.

Så klart.

Men ändå.

Det finns någon smittbar charm som får det att kännas rätt bra i mage och bröst.

Joakim