Mistress America

6

Den här HAR NÅGOT.

Först är man tveksam: fan vad stel och orealistisk dialogen känns ibland, sådär går det ju inte till i verkliga livet. VÄL?

Och skådespelarna levererar raderna med en sådan, vad ska jag säga, duktighet (eller hurtighet?), man kan missta det för dåligt skådespeleri.

Men allt det där åker på skam (joråsåatte …) när vi sjunkit lite längre in i den här berättelsen.

“Mistress America” är som en pjäs, en fars, bara det att den satts på film och inte på scen. “Full frys” goes New York och Animal Collective och litteraturstudier och misantropi och avskärmat känsloliv.

Det är rätt jävla roligt, rätt jävla ofta. Får jag säga.

Men jag kommer typ inte ihåg mer än en, två scener nu.

Det kanske är något med hur det är skrivet, framförallt. Det är alltid svårt att skriva om personer som skriver. En oundviklig distans upprättas och den är sällan till berättelsens favör.

Näpp.

“Frances Ha” bet djupare, hörni, Baumbach och Gerwig.

Tillbaka till era svindyra second hand-skrivmaskiner.

Petter

6

Där i slutet av 2005 förändrades mitt sätt att se på film.

“The Squid and the Whale” (på hyr-DVD från Videoteket i Östersund!) fungerade som en kuvertsprättare in till mitt inre.

Typ den första film jag såg som inte var, ja, “Barb Wire” eller “Den nakna pistolen”. Där det fanns någonting mer, bakom allt.

Jeff Daniels som den skäggige och litterate rabiaten Bernard. Jesse Eisenberg i hårt schamponerat burr som taffligt kåte och lojalitetsförvirrade Walt. Och rysningarna, där i slutet, när “Street Hassle” gnisslade i gång.

Det var väl mitt första möte med high-brow, tror jag.

Efter det har jag omfamnat min Baumbach. Blivit helt TAGEN av disiga indiepillret “Mr Jealousy”. Till och med försökt se “Kicking and Screaming” (tack aXXo!) utan att somna under allt pladder.

Det är upp och ner, oftast.

Senast rakt opp, med “Frances Ha”, för något år sedan.

I “Mistress America” använder Baumbach sig återigen av Greta Gerwig som katalysator.

Och det blir som varken riktigt upp eller ner.

Mer något mitt i mellan.

Gerwig, som superkarismatiska, livsbejakande och initialt egocentrerade Brooke, gestaltas mest ur hennes (soon to be) styvsyster Tracys (Lola Kirke) nyfgikna collegeögon. Allt omkring täljer sakta fram Brooke.

Det är flåsigt, hektiskt och smart. Baumbach närmar sig nästan teatern i hur han skruvar dialog och bygger upp scener.

Det slår medvetet över, blir teatraliskt och väldigt TYDLIGT och ganska så bisarrt.

Ett grepp som fungerar i stunder. Men som samtidigt leder till att det inte blir lika hudnära och artikulerat som i många av “Bambas” tidigare toppar.

Joakim