Moonlight

9

Det är så sorgligt att se.

En människa som gör allt för att stänga in delar av sig själv.

En människa som slagits och skrikits och tystats ned till punkten där hen vill gömma undan sitt inre.

Djupt nere, under en yta polerad till diamant.

”Moonlight” är den mest drabbande skildringen av detta som jag har sett.

Det görs med så små medel.

Genomtänkt scenografi.

Väl avvägt soundtrack.

Men framförallt: så jävla starkt manus och briljant casting.

Starkast skiner Ashton Sanders, som tonårige Chiron. Den där blicken, käkarna som måste värka av hur hårt han hela tiden biter ihop.

Och man blir ju LYCKLIG av såna små ”faktisar” som att det här är den första HBTQ-filmen såväl som ”svarta” filmen som vunnit Oscar för bästa film. Ögonen tåras lite, där när Mahershala och regissören kramas på scen.

Men ja. Det är fredag. Trött efter veckan och så.

No more words, mate.

Se!

Petter

9

Ni vet hur luften kan gå ur en.

När det känns som att man hoppar från tian inne i sig själv. Utan att känna tarmsuget, men med den där konstiga upplevelsen av att rusa ner utan slut i något tomt och stort med lite luft kvar.

Äh.

Jag är ganska krasslig, slö och MÄRKLIG här.

Sorry ’bout it, mates.

Men ”Moonlight” täljer fram saker av/ur/i mig.

SÅ drabbande.

Vi följer huvudpersonen Chiron, trippelspelad av Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes, genom tre faser av livet.

Den tidiga skoltiden, där relationen med manipulativa morsan Paula (Naomie Harris), som är skoningslöst sönderskrubbad av crackmissbruk, står i fokus.

Tonårens sexuella uppvaknande, där ens bäste vän kanske är på väg att bli ens första romans.

Och vuxendomen, då kanske vi alla på något sätt försöker att landa och begrava oss själva under någonting som vi egentligen inte är.

Det är öppna spjäll. Socioekonomiskt sisyfoselände där krönen avlöser varandra.

Där det plågsamma, smärtsamma och ömt vackra skaver tätt ihop; Barry Jenkins (regi) tar sällan omvägar mellan känslolägena och BOMBAR gärna på med cineastiska högerkrokar och storslagen, drömsk estetik som bryter av starkt mot diskbänkskärnan.

Framför allt: det finns luft här.

För i det flegmatiskt stillsamma, i all typ poetisk rymd som Barry Boy så elegant trancherar med tystnad, tvingas jag rannsaka mig själv, allt mitt egna, och fylla i raderna som bygger upp Chiron.

”Moonlight” ställer frågor.

Och det är mäktigt (ja!) på något sätt, det här med att befinna sig så långt borta från någonting (på så många plan) och känna så mycket genom det.

Det är saker som går under och trycks bort.

Men det är samtidigt så fint ibland – ju.

När Chiron lär sig simma av drogkrängaren Juan (Mahershala Ali). Återföreningen på den där solkiga dinersyltan med Kevin (André Holland).

Att tappa bort.

Och hitta tillbaka.

Det slår hårt även 800 flygmil bort.

Joakim