Om “The Hours” förra veckan var andningshålet i Hollywoods kvävande brist på bra kvinnoroller är “Pain & Gain” rakt ner i träsket igen. Akut syrebrist. Ett halvt A4 lagt på att skriva samtliga kvinnliga karaktärer, kanske?
Vad kvinnor gör i den här filmen? Är prydnader och sexuella objekt (det finns en rätt vidrig scen med ett skämt om våldtäkt), lagar mat/passar upp sina män eller blir mördade. Det är väl det mesta. Rebel Wilson är rätt rolig i sin roll, men till största delen består den av “den tjocka tjejen vi skrattar åt eftersom hon är sexuellt självsäker och utlevande trots att hon är tjock”.
A big fucking 🙁 här, girls and boys.
Men! Det är Michael Bay. Han ÄR ett svin. Han ÄR usel på kvinnliga karaktärer. Jag vet inte riktigt vad han är bra på. Eller jo: han är rätt bra på att göra FLIPPADE berättelser och att stoppa in bra och underhållande actionscener i dem.
“Pain & Gain” är rätt flippad. Ibland på ett så originellt sätt att man skrattar i ren chock. Dramaturgin är fan BANANAS ibland. Jaha, den karaktären försvinner helt ur handlingen i en halvtimme utan egentlig förklaring? That’s OK, Mike!! Men ofta känns den också så manierad. Den vill så mycket, att sticka ut, vara något slags Michael Bay-motsvarighet till, jag vet inte… “Resevoir Dogs”? Bay sniffar efter cred, tror jag. SORRY MIKE!! Kommer inte hända här.
Tony Shaloub (“Monk”!) är bra och rolig i sin roll. Han spelar det stenrika kidnappningsoffret som utsätts för de vidrigaste men samtidigt märkligt komiska tortyrmetoder man (eller Bay & Co.) kan tänka sig. Och The Rock överraskar, han visar sig besitta en viss komisk talang i rollen som born again-mjukis i overkligt välgroomad Hulken-kropp. Samspelet mellan dem två är nog filmens största behållning.
Men hörru, Ed Harris! Vad fan GÖR du HÄR?
När slirige actionjunkien Michael Bay sätter sig bakom regispakarna blir det inte sällan redigt med skit.
Jag menar.
”The Rock”. ”Transformers”. ”Transformers: Revenge of the Fallen”. ”Transformers 3”. ”Transformers: Hate My Life”. ”Transformers: Kill Me And Eat Me”. ”Tranformers: The Sudden Return of Fuck My Life”.
Jaja.
LET’S STOP IT!
I ”Pain & Gain” väjer Bay MÅHÄNDA för det värsta av pulvriseringsslödder. Inga CGI-torn som spricker och välter.
Men i stället gör jänkaren rätt så duktigt med slarvsylta av en BASED ON A TRUE STORY-historia som initialt kändes som god råvara.
För det är plattan i botten (push the tempo!!!!) när Bay förtvivlat tumlar runt tuffknuttarna Lugo, Doyle och Doorbal (spelade av Mackan Wahlberg, The Rock och Mackie) i ett fasligt trassligt pinballstudsande mellan kidnappning, tortyr, kokain, sillisar, bänkpress och oljiga Miami-skinkor.
Okej då. Det ÄR väl kul emellanåt. Dwayne Johnson (Mr The Rock himself) bjuder upp till dans som det skönt sakrale muskelberget som LOVES HIS JESUS men har problem med att hålla nävarna nere i fickan.
Men som det haltar. Alla luckor! Klyschorna! Och den här trötta schabloniseringen som, tillsammans med känslan av att storyn (med rätt handpåläggning) faktiskt hade kunnat bära, i stort gör tittandet till en klådig plåga.
På tok för forcerat. Alldeles för snabbkäftat. Fram och tillbaka och upp och ner och in och ut och tillbaka igen. Och till det den här urvattnat tröstlösa FEELINGEN av att, ja, man inte kommer en endaste karaktär in på gymskinnet.
Tillbaka till ritbordet, Mr Transformer!