Philadelphia

8

Woooooow.

Ibland lever ju en sån här etablerad klassiker verkligen upp till legenden.

Check.

Men ”Streets of Philadelphia” överraskar mig också.
Det är kameravinklar, zoomningar, val i redigeringen och musikval som känns lika eljesta som kreativa. Filmen är verkligen mer estetiskt experimentell än jag någonsin trodde.

Också: Denzels karaktärs oförblommerade homofobi. Den har verkligen ett värde. Eller ja, skildringen av den, låt mig vara tydlig. Skildringen av det där hatet, eller avsmaken snarare, är så viktig för narrativet. Det skapar en speciell spänning mellan honom och Hanks rollfigur (Andrew), och inom karaktären Joe själv. Det är ju själva den spänningen han sen utnyttjar, den som han har modet att erkänna finns i honom och i hela samhället.

Och Tompa H.

Alltså.

Wow.

Vilken insats!

Med små, små medel värker han fram den här människan som sakta förtvinar framför våra ögon, samtidigt som hans stolthet och vilja att få rättvisa växer.

Omvärderar TYP Hanks helt. Vill se mer med gubben.

Dunderrulle!

Petter

8

Och jag som avfärdat Tom Hanks som en pissig skådis.

Sedan ser man ”Philadelphia” och blir ångvältad av en insats som i det lågmälda är det mest MASTIGA man sett på år å dar.

Great, great performance.

Men i dramat om HIV-sjuke, de facto megadöende, juristen (advokaten?) Andrew (Hanks) finns det så mycket som – ämnet till trots – glimrar och strålar.

Nämnde Hanks, så klart. Incredible gestaltning av att ställa upps ig upp och orka slåss mot De Stora Makterna när orken är knapp och begränsad.

Den täta skildringen av jabbandet i rättssalen. Typ bättre än i kolossalt nerviga ”JFK” (ping Costner).

De kontemplativa stunderna på kammaren när Andrew försöker att mentalt möta sitt öde.

Men: framför allt det elektriska samspelet med Joe (Denzel Washington).

Låt kampen mot rättvisa fortsätta, homies.

Det här är en guldrulle, det.

Joakim