Well, now. Premissen ÄR ju smått absurd. En film baserad på ett spel som handlar om att Pikachu, den älskvärde OCH internationellt älskade gule lille tjockisråttan, plötsligt är en luttrad detektiv som kan prata.
Det fanns ju RISK att det skulle bli rätt skevt redan på förhand. Och med det i åtanke är ”P:DP” inte helt dum.
Stort plus nummer 1: Ryan Reynolds i huvudrollen. Det är humoristisk tonträff, ljuvlig improvisationsosande dialog och idosynkrasi. Och bara den mindfuckande faktorn att mer eller mindre samma röst och PSYKE som Deadpool finns i en urgullig liten figur (i grön Sherlock Holmes-hatt!!!) är ju nog för att kittla hjärnans armhålor duktigt skönt
Stort plus nummer 2: Så jävla bra effekter! Det är pokémons som springer runt i gräsfält, klättrar runt på väggar i stan, en Charizard (FINASTE Charizard!) som hjälper en gatuköksgubbe att grilla korv, Eeves som stryker sin fluffiga päls längs benen på någon. Och framförallt Pikachu, briljant realiserad i denna ”verkliga” värld i allt ifrån hur svansen sticker ut och svajar till hur hans minimala lilla satans kluttiga pluttmun rör på sig när han yttrar ord och ljud. *känner cute aggression*
Sedan ÄR ju narrativet rätt tunt. Det blir lite väl ”barnfilm” av det hela i sina stunder. Justice Smith är inte den mest karismatiska huvudrollen. Det är inte helt klockren kemi mellan honom och Kathryn Newton.
Men allt som allt: mysig titt!
Gotta catch ’em all.
Visst?
Eller gotta catch a great weekend AF with bros – då – eftersom jag snart åker iväg till en potentiellt PANGIG helgskiva i 031 (”eru go elläää?”) tillsammans med TR-bekante (!) Petter Arbman, nomadnestorn Olle Arbman och intellektuelle målsprutar’n Magnus Bergman.
Men det, det är en PARENTES, det.
Pokémon: älskar.
Jag blir varm i huden av att tänka på alla typ pulserande timmar
med tonårsfingrarna hårt omfamnande GameBoy Color. Pokémon Röd. Gul. Och guld.
Sprallige Ash – ni vet. Mörke (?) Professor Oak. Läskiga Mewtwo. Pyttelilla übergöllet Mew. Och Pikachu – så klart. Den där senapsgule pälsråttan (tvättbjörnesque?) som sköt blixtar + dunder och kved PIKA PIKA PIKA hela ti’n.
Så det här är en resa tillbaka in genom årsringarna. De gråa hårstråna (de finns!) faller av och jag är Jocke G med finnar, brun torrfrilla och nördig ultragamnacke åter.
Vill fånga ALLA igen JU!
”Pokémon: Detective Pikachu” – där Pikachu (som titeln antyder) är luttrad privatspanare med hipsterkepa – är drömsk, mysig och då och då semi-spännande.
Visst är allt ganska platt, Ryan Reynolds (som gör Pikachus röst) typ lite störig och ploten känns – ju – mest mäh.
Men ja.
Megaplus i kanten för att jag (åtminstone) änt-e-ligen fick se alla favvopokésar i kanon-CGI.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
