Big Hero 6

6

Jag minns första gången jag kom över den där lite brådmogna ängslan som kan slå till under tonåren.

Då en liksom fjärmar sig från allt som kan tolkas som barnsligt, rentav ungdomligt. Läser Vilhelm Moberg och lyssnar på TYP Nick Cave.

I was in that shit, man. Bad.

Men så kom “Finding Nemo”.

Jag satt på ett flygplan mot New York, storögd över alla möjligheter den lilla skärmen i stolshuvudet framför mig gav.

Och jag blev fullkomligt förälskad i Pixars berättelse.

Sedan dess har jag släppt nära nog all skepticism kring – om vi ska vara så korrekta och omständliga med genrebenämningar som möjligt – animerade filmer riktade mot en ung målgrupp.

Rentav utvecklat något av en bias mot dessa filmer, om jag ska vara ärlig.

Jag ser på “Big Hero 6” med blida ögon.

Ibland behövs det inte alls.

Filmen bär på en smått fantastisk, lekfull kreativitet i hur den skapar karaktärer. Hur de gestaltas i utseende, rörelsemönster, ansiktsuttryck, röstskådespeleri. Framtidsvisionen är ibland genuint tankeväckande, kittlande för ens inre 12-åring som gapar framför, säg, “Terminator 2”.

Ibland behövs det.

Själva intrigen är väl fadd. Det finns genuint berörande scener här och där, men sträckorna dem emellan puttrar liksom på i försiktighet. Ge mig lite DIALOG!

Men allt som allt?

Slutbetyget?

Jo det är: mys.

Petter

3

Animerad film, alltså.

Eller tecknad.

Har svårt för det, jag.

Minns recensionen av “Princess Mononoke” (look in the archive!)?

Rätt saggig rulle.

“Big Hero 6″?

Well.

Helt OK, egentligen.

Men har så svårt, så svårt.

Ploten?

Äh. Orkar TYP inte “rita upp” det. Sammanfattning i en mening: pojken Hiro är SKILLAD på “robotkodning”, får en gungig bromance med en uppblåsbar mysplåtis och försöker sedan rädda världen (typ!) när onda makter vill suga sönder all materia.

Det är nyansrik bäbisaction. Yviga robotar och magnetladdade ministavar (microbots!) och förbrödring och förluster. Inlindat i en varm, gosig och lagom fartfylld Disney-pläd.

Me likey?

Nä.

Men förstår da success, chappies and lovers.

Box office: typ 650 miljoner dollar.

Det jag gillar mest? Typ allt det visuella. Det är SPRAKANDE färger och otroligt välsmord dagis-CGI (?). Behagligt att se på. Mjukt och glittrigt.

Men jag fastnar aldrig.

Bryr mig TYP inte om Hiro.

Skiter totalt i badbollsroboten Baymax.

Apatisk för det mesta.

Största entusiasmen: att snajdige, J.Crew-dressade läraren Callaghan ser ut som en ömsint framsnidad Peter Arnemo (googla!) anno typ 2054.

Joakim