Relic

6

May I lick your burnt liqourice body, granny? Could it be tasty?

Äh. Sorry. Plumpt?

Men ja, det ÄR ju bra märkligt, hur ”Relic” slutar.

Demonbesatt (?) mormor som börjar hacka upp sin hud för att sedan få den helt avskalad av sin i förhand sörjande dotter – kvar är en kolsvart mumie som gråter lyckotårar.

Det ska väl vara något slags allegori för åldrande, för döden, att kämpa emot och slutligen omfamna det; det slutgiltiga ödet.

Synd bara att det fram till dess är rätt luddigt vad filmen vill förmedla. Länge är det något slags *dark prescence* som fuckar även med dottern och HENNES dotter – man får inte alls vibben att det är mormorns egen lieman som är där. Det hade nog blivit mer effektivt. Om det bara var hon själv som var hemsökt medan hennes dotter och barnbarn förtvivlat ser på hur hon blir ett skal av sitt forna jag.

Och JOVISST, det ÄR ju det filmen till största delen består av. Men den hade kunnat vara TIGHTARE.

Anyway.

Stabila skådisinsatser och rätt vackert foto.

Not bad!

Petter

5

Bromsspår i kallingar: semi-check.

Ramlade på australiensiska (australiska?) horrorvåfflan ”Relic” tack vare ett piggt Facebook-inlägg signerat ljuvliga (?) high brow-biografen Spegeln här i Malmoooooee.

Och visst är jag (vi?) lite tagna i början.

Det är atmosfäriskt; charmigt skumt, mardrömslikt och creepy. Emily Mortimer kanon som dottern till förvirrade, typ förhäxade, oldietanten Edna (Robyn Nevin). En ruggig kåk (classic!), dimmigt höstrusk, olycksbådande speglar och galet läskig ljudbild som alstrar fint med tuppaskinn.

Jag är rädd som fan, faktiskt.

I alla fall under två tredjedelar eller så.

Vad i hela fridens namn är det som händer med tokiga GRANNY? Hon är scary på riktigt – ju.

Men det känns som att firma James och White (manus) inte riktigt vet hur de ska ro den här skräckstoryn i land.

I stället för en omskakande twist eller ett hårresande, oväntat klimax slutar det hela – HÅLL I ER FÖR NU SPOILRAR JAG HELA SKITEN – med att sönderkarvade granny blir förkolnad AF (typ alien?) av någon debil anledning och ligger som ett litet andfått och skört lakritsspöke där i sängen, i lilla skeden, omhuldad av både barn och barnbarn.

Vi: jaha?

Nej, ”Relic” har otrolig (*Peter Arnemo-röst*) potential.

Ett jävla råämne som dribblar sig fram, Maradona-esque, under stora delar av de nittio minuterna.

Men det slutar med en velig tåfjutt som endast lyckas hyvla av lite färg längs med stolproten.

Joakim