Jag älskar beer pong.
Ölpingis.
Lagerbordtennis.
Ni vet.
Pilserpingpong.
Det är SKITROLIGT och FÖR MÄNSKOR SAMMAN. Förbrödrar och försystrar och förhennar.
Den här filmen, däremot?
Avskyvärd ju.
Så jävla slapp, brosexistisk sörja till TRÅKIG ”komedi”.
Inte ens värd en stream!
Eller en text på mer än – TYP – 500 tecken.
Fuck off!
Jag inser det först tre-fyra minuter in.
Att den här, den har jag sett förut.
Med Petter, även då. *ler i mjugg*
Men det säger mer om mig, egentligen. Jag minns typ aldrig NÅGONTING om filmer. Den enda rulle som jag har HYFSAD koll på är kniviga bolltrillardramat ”Match Point” av Woody Allen.
Och den har jag nog sett 25-30 gånger.
Äh.
Det ÄR vad det ÄR.
”Road Trip: Beer Pong” (fortsättningsvis förkortad ”RT:BP”), då?
Jag vill INTE sjunka ner i någon krispig, klarsynt och hävkraftig (?) Kerstin Gezelius-analys här, det är jag alldeles för trött för.
I stället: ”RT:BP” är TYP lite smårolig i korta, korta stunder med dess allehanda märkligheter i framför allt dialog (”mitt kukhål är som en vattenslang”).
Men: nä.
Uppgivne direct-to-DVD-regissören Steve Rash (”American Pie – Band Camp” på sitt curriculum) lyckas inte. Alls.
Det är uddlöst, spretigt, konstlat. Med näring från genrens sedan länge sönderidisslade knasigheter. Gammalt vin i nya läglar, ni vet, som täljt ner alla collegefilmer så skoningslöst.
En pikant detalj (ping @gezelius): Todd Phillips, han som var med och skrev ”Hangover”, är inblandad även här som medförfattare.
Och det här med roadtrips i filmer. Det fungerar så sällan för mig. Jag blir otålig, irriterad och vill bara ATT DE KOMMER FRAM NÅGON GÅNG.
De tre polarna Korkin (Michael Trotter), Andy (Preston Jones) och Jake (Nestor Aaron Absera) är ju tänkt att uppleva hisnande, sevärd galenskap där på vägen till National Beer Pong Championship.
Och visst. De hamnar på en buss med oskulder, blir lurade av en rånare, kissar ner sig under ett strippklubbsbesök.
Men ni hör ju.
Den mätta dagen, den är aldrig störst, det var väl så Boye skrev det. Det är vägen som är mödan värd och det.
Men jag avskyr det där – JU.
Som med ”Due Date”, som ni kanske sett, där Zach Galifinakis och Robert Downey Jr måste hinna fram till en förlossning.
Den mätta dagen är att snabbt komma från punkt A till B och sedan tillskansa sig tillräckligt med tid att njuta av det som man förutsatt sig att uppleva från första början.
Jag skulle ju hellre vilja se 95 minuter beerpongcompilation än genomljumma motgångar i en van på U.S. Route 6.