Det som utmärker de allra bästa komedierna är framförallt: leklusta.
Kreativitet, i all enkelhet.
Slänga diverse skit på väggen och se vad som fastnar, får alla att skratta.
Ska vi göra en sån där douche (sköljningspump, TYP) till filmens antagonist? Som är en faktisk douche som hoppar runt och gormar om ”BRAH” och ”fuck” och ”pussy”? Som spelas av Nick Kroll?
Blir det skitroligt, det?
Svar ja.
Och på samma spår har radarparet Seth Rogen och Evan Goldberg & co. fortsatt här.
”Sausage Party” är barnslig, simpel, hysterisk. Och samtidigt så barnförbjudet snuskig att det genuint förvånar mig att den fick så bred distribution.
Men framförallt: så kreativ och rolig att jag glömmer hela omvärlden i en och en halv.
Hade inte så höga förväntningar.
Rädd för samma animeringskådma som i släpiga ”Big Hero 6” (recensionerna hittar du här).
Men.
Wow.
Jag är jätteunderhållen.
Sitter och guppar med skinkorna, kväver (!) fniss för att inte ”rubba grannarna”.
”Sausage Party” är vild, brölig och påtänd.
Skitkul – ju – mest hela tiden.
Och: mår så bra av att titta. Alla problem, stenarna som ligger någonstans och skaver rastlöst, försvinner när körven Frank (Seth Rogen) och Brenda (Kristen Wiig) med entourage leker loss där i livmedelsaffären.
Känner mig så härligt frikopplad och carpe diem-öppen.
Typ filmhantverkets motsvarighet till den audiella hjärtknådningen genom silkeslena proddningen i ”Lätt att släcka 98” av Jonathan Johansson (3:05 in).
Äh.
Sidospår där.
Love ya, Jonny.
Men: ”Sausage Party”. En flabbglad korvfest som går över gränser och är så där charmerande debil och eljest.
Jag vill se om den här en gång per år typ resten av mitt liv.