Sommarkvällen klibbar mot huden.
Syrsor sjunger medan de cyklar hem i en natt som ser ut som en morgon.
Berusningen känns som den har dunstat bort och ersatts av något större, en annan typ av sinnesrörelse.
De är unga och ett hopp har just börjat knoppa i deras inre; om en följeslagare i livet. Äntligen någon rimlig, gullig, sexig, rolig.
”Lovers Rock” innehåller en så fin lågmäld skildring av kanske inte kärlek men starten på en kärlek.
Jag blev gripen av de där sista tio minuterna.
Och innan dess är det ju en sån jävla VIBE, va?
Det hela kretsar kring en privat klubb någonstans i England, dit engelskor och engelsmän med västindiskt ursprung kommer för att dansa till lovers rock. Det är en genre som väl bäst kan beskrivas som en blandning av klassisk reggae och 60-talssoul. Och FAN vad bra det är. Som att doppa cochlea (!) i honung, ju.
Steve McQueen och kompani fångar verkligen en stämning, det känns nästan dokumentärt. Bara det att en och samma låt upprepas typ fyra gånger och vi får se hela processen – bra grepp. Det blir nästan meditativt att se det.
Det är också fascinerande att se den till synes avslappande skildringen hur karaktärerna byter mellan närmast oförståelig patois (för mig som white AF jämtlänning) och Queen’s English beroende på kontext. En sådan liten grej som höjer hela intrycket.
Nä. Jag tyckte detta var great.
Betuttad, har man ju varit, i Steve McQueen ända sedan ”Hunger” VÄLTE en där cirkus 2008. Sedan kom otroliga ”Shame” – då – innan ”12 Years a Slave” föste ut den intellektuella britten till de stora massorna. Roffade åt sig några statyetter på kuppen, dessutom.
Jag orkar inte (busy AF) gå in på vad serien ”Small Axe”, som består av ett knippe fristående kortfilmer, står för och är. Me so tired and knocked down och har inte riktigt drivet at the moment att redogöra för alla politiska pamfletter och ÅSYNLIGGÖRANDEN och så.
Men ”Lovers Rock”, som utspelar sig på en reggaebetonad (förbisedd genre?) hemmafest i London under 60-talet, är ett stämningsfullt och megasoft vykort från en McQueen som mer går på feeling än skarp handling och ädla agendor.
Utöver några starka minuter i slutet (no spoiler) är det mest coola, svepande filmningar av dans i vardagsrum, småsurr i köket (goda grytor lagas, reds anm) och fräna skjortor.
Plus: för all del cozy och så.
Minus: inte SÅ indragande, ändå.
Resultat: visst gluttas det för mycket i mobilen under tiden.
Nej.
Bättre kan du, Steve.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
