YES!!! THEY NAILED IT!!!
Det är den genomgående känslan när jag ser ”Spider-Man: Homecoming”.
Löftet som fick liv i ”Captain America: Civil War”, om Den Klockrena Spidde-tolkningen, infrias här med råge.
Mycket är Tom Hollands förtjänst.
Utöver att trovärdigt faktiskt se ut som 15 bast tolkar han de två rollerna med en fantastisk, svävande lätthet.
Dels Peter Parker, i all sin intelligens, sociala skavighet och renhjärtighet.
Och – förstås – Spider-Man.
Han är rolig, storsint, naiv, hjältemodig, våghalsig, akrobatisk.
Allt det där.
Holland gör det bättre än någon före (och troligtvis efter) honom.
Manus och regi är också mer eller mindre klockrent, i hur det tar vidare berättelsen om ”Spidde/Peter på high school”. Jag älskar valet att inte inkludera ursprungsberättelsen, annat än i en snabb replik mellan Peter och bästisen Ned. De gick inte ens på det där i introduktionen i ”Civil War”.
Mentaliteten: Vi måste FRAMÅT, vi har andra historier att berätta!
Love you, Marvel Studios.
”Homecoming” är på många sätt en liten film. Vi rör oss inom typ 30 mil på USA:s östkust. Det är inget stort ”Infinity War”-gäng på skådislistan. Det är en berättelse om vanliga tonåringar i New York, bara det att en av dem råkar ha fått fantastiska superkrafter.
Men det är också filmens charm. Sparsmakad ambition. Bara det att de valde en skurk från om inte C-listan så åtminstone B-listan av Spidde-antagonister.
Att de hade den goda smaken att inte gapa efter för mycket.
Det ger mer kraft till scener som kan verka små men som växer oerhört just för att de framträder i relief mot det övriga småputtriga och roliga. Som när Peter sitter fast under hundratals kilo betong och metall. Det är klaustrofobiskt och han andas snabbt, verkar nästan få en panikångestattack. Han skriker efter hjälp och vi påminns om att han fortfarande är blott ett barn. Den scenen har mer hjärta än någon annan Spider-Man-tolkning hittills.
Spider-Man, Spider-Man, does whatever a spider can.
Well.
Nostalgiruset här.
Jag minns ju hur det var i barndomen – då – när jag och lil bro Tobias (www.tobiasgerhardsson.com) – satt som LIMMADE framför träteven med varsin sultjock Nisselimpa-slice och såg avsnitt efter avsnitt av den tecknade Spindelmannen-serien som kom just där i mitten av 90-talet.
Venom, Carnage och det där fasliga tentakelweirdot Doctor Octopus med vinkelrät britpopcut.
Åren går och så.
Men visst finns det en kittling i mig, som bubblar till här, av att se den charmige nätekvilibristen på duken/skärmen IGEN.
Story: Peter Parker (Tom Holland) har omfamnat sitt altergo till fullo efter allt svingande i ”Captain America: Civil War”.
Han håller gatorna fria från busar, hjälper virriga tanter att hitta vägen fram till typ apoteket och ser till att bankomaterna slipper illvilliga skimningsförsök.
Men det finns större hot därute.
Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr) har ju sedan tidigare ett gott (och nyfiket) öga till den vige spindeln och vill nu typ traineesnärja Spidde för att utöka sitt pråliga (!) Avengers-stall inför framtida megaduster med galaxens värsta elakingar.
Samtidigt kliver onde plåthamraren (?) Adrian Toomes (en överspelad och motbjudande Michael Keaton) – aka Vulture – in från (bakom?) kulisserna för att SKAPA KAOS.
”Spider-Man: Homecoming” är busig och uppsluppen med myspubertal inramning.
Fun AF – också – i de stunder som Jon Watts (regi) och gänget kilar in små sekundkorta mikroflabb (torkat äckeltuggummi under stolar, polaren Neds häpnadesväckande selfie i fläskigt grodperspektiv på mobilen, imitationen av en teatralisk Thor [”It is I Thor, son of Odin”] etc.) och metafnitter.
Visst blir det aldrig riktigt spännande när den lättsamma tonen och behagfulla vadderingen av det mesta drar undan mattan (delvis) under all tänkbar nerv och så.
Skulle förmodligen inte bry mig ett dugg – SPOILER ALERT – om Spider-Man blev brutalt mördad av metallgamen under den där CGI-vräkiga flygplansscenen i slutet.
Men ”Spider-Man: Homecoming” gör det som ”Guardians of the Galaxy” gjorde så fint.
Det ÄR humor.
Det ÄR lattjo.
Och det behöver INTE vara mer än så.
Next up: potentiellt asknasiga kosmosflippen ”Thor: Ragnarok”.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
