Äh. Jag är lite otålig när jag ser om den här.
Har mindre överseende med alla små fånigheter som Joss Whedon typ stresspressade in i Den Stora Uppföljaren.
”Tvillingarna” Maximoff, Quicksilver och Scarlet Witch, till exempel. Deras ursprungsberättelse känns krystad och karaktärerna SITTER liksom aldrig riktigt. Det dröjde ända till ”Infinity War”, tre år och sju (!) filmer av MCU innan Scarlet Witch kändes helgjuten som karaktär.
Och de små putslustiga replikerna. De ska verkligen stoppas in ÖVERALLT, mjölkas till de seriösa stunderna närmast börjar kännas aparta.
Det har ju tisslats en del om Joss Whedon och Marvel Studios kreativa skillnader under detta projekt. Oket av förväntningar efter den tour de force som ”The Avengers” var riskerade att sänka Whedon helt, har han berättat om i efterhand.
Och visst syns det.
Det är ett sprucket narrativ. Lite märklig dramaturgi och timing. Borde nog ha klippts kortare.
Men det finns också flera helgjutna aspekter.
James Spader som Ultron är så kuslig och märkligt charmig på samma gång att det ganska snabbt blir en av mina favvorobotar i filmhistorien.
De små interpersonella stunderna i teamet som Whedon är så duktig på. Festen! När de super till lite och alla ska testa att lyfta Thors hammare.
Den nerviga och mäktiga långa process som leder till skapandet av Vision. Det var en imponerande kreativ omtolkning av karaktären från serierna.
Bra. Men 2 timmar och 22 minuter känns som just det, om inte mer, medan t ex ”Infinity War”:s 2 timmar och 40 minuter känns som en kondenserad timme. Det där med tålamod, va.
Ah.
Supergänget är tillbaka.
Nu med friktion och skit. Interna stridigheter och tuppfäktning (!) och risk för implodering (implosion?) och så vidare.
”The Avengers: Age of Ultron” (aka ”TA:AoU”) = trutvänlig actionfralla.
Några saker jag slås av – då – kommer nedan.
Ultron: typ läskig skurk, ja? Får _vissa_ Thanos-vibbar av den där Siri-tjackade AI-bjässen. Hårdför och mörk, ju.
Iron Man (Robert Downey Jr): störig som FÅ-ÅN, no? Tumlar successivt ner i ett på alla dess sätt olidligt och klämkäckt typ Stefan & Krister-klister. Tvångsmässiga skojsigheter oavsett kontext/allvar.
Hulken (Mark Ruffalo): deppig AF här? På ett bra sätt. Äntligen får vi ta del av ett djup hos den bindgalne bautabroccolin som INTE känns lika påtvingat och aggressivt som i Edward Nortons PISSIGA (läs reccarna här) gestaltning av den gröna jätten.
Så visst andas vi in ny luft in här typ vid mittplan i MCU-land.
Jag ser ”TA:AoU” i Tobias Gerhardssons smala Svenstavik-säng och mår väldigt bra.
Den är spännande, intensiv, bråkig och rolig.
Visst saknas viss nerv för att jag ska kollapsa totalt ner i madrassfjädringen. Det är ändå en LÄTT rulle vi har att göra med.
Men Avengers-teamets kamp i/mot sig själva i dubbel bemärkelse (filmens antagonist Ultron skapas av firma Stark/Banner) är sevärd skit.
Peggar upp fint inför det som komma skall och så.