Och så har vi, i kölvattnet av förra veckans Rogen & Franco-fest, återigen nästa kull av ”roliga Hollywood-dudes”.
Som jag pratade om i ”Neighbors”-recensionen (look BACK, dear reader!).
Zac ”Sjukt vältränad och oväntat bra/rolig” Efron, främst. De andra två är väl egentligen mer dramaskådisar (hallå, Margareta Krook!).
Miles ”Superlovande framförallt i dramatiska roller med den där rätt magnifika närvaron” Teller.
Och Michael B. ”Otrolig™ i Fruitvale Station, BERÖRANDE hundögon” Jordan.
Här spelar de tre vänner som träffades i college, numera förnöjt fasta i något slags loop av young adult-liv. Väl utplanerade raggningsstrategier på klubbarna. Xbox och öl. Absurda uppfattningar om vad ”manlig vänskap” innefattar och förbjuder. Det gamla vanliga.
För hela filmens grundintrig bygger på den allra dummaste av manlighetsnormer, den känns närmast overklig. Att en kille inte kan/vågar berätta för sina vänner att han känner saker, mer eller mindre. Jag kliar mig i huvudet och tycker det skildras så urbota dumt.
Det här ska alltså föreställa tre bästa vänner. En av dem berättar att han plötsligt ligger i skilsmässa. De andras reaktioner? En klapp på axeln och en puckad pakt om att alla tre ska förbli singlar och inte utveckla känslor för någon ny tjej.
MEN SÅ UTVECKLAR DE ALLA KÄNSLOR FÖR TJEJER ÄNDÅ JU!!!
Hur ska de lösa det?
Kan de kanske sätta sig ner och säga något i stil med, jag vet inte: ”Du, kompis, jag tycker den här pakten känns lite löjlig eftersom vi alla är snart 30 bast plus att jag har träffat en person jag verkligen känner mycket för, hon får mig att må bra.”
Något sånt?
Näe.
Ni ser. Jag blir frustrerad. Under större delen av ”That Awkward Moment” skruvar jag på mig, lägger huvudet på sned, suckar uppgivet. Det är också en märklig stämning som råder i filmen, ett ansträngt försök att få till en snärtigt rolig och/eller romantisk dialog. Som något slags degenererad ”Annie Hall”. De vill så gärna ha en KEMI mellan karaktärerna som aldrig riktigt finns där.
Men så händer något under de sista, säg, tio minuterna. När de tre vännerna faktiskt sträcker sina händer efter varandra. En värme uppstår som får mina ögon att tåras (ingen är mer chockad än jag). Filmen blir ett slags studie i hur destruktiv den traditionella uppfattningen av maskulinitet är. Den som gräver män ner i kalla diken, kvävande ensamhet vid livets slut. Det som jag själv någonstans oroar mig för. Här fann jag en bit hopp.
Vi har ju varit förtjusta i Zac Efron ett tag.
Finfin i “Bad Neighbours”. Men framför allt lysande i “The Paperboy”. Read the reviews here on da site, chappies.
Det finns ju något i den resan. Från “Summerland” och “High School Musical” till blockbustercomedy och ångigt träskmarksdrama.
Hands down, bloke.
I “That Awkward Moment”, som Efron även varit med och producerat, är utfallet inte lika lyckat som i tidigare nämnda RÖLLAR.
Det är en rätt hoppig, ologisk och trasslig romcom. Ni vet. Post-college och grabbstämning och plotholes och tits and shit och rätt så smörjig dudesvada.
Och hela premissen, att grabbarna tre bildar en Fuck Off Feelings-pakt (“vi ska alltid vara singlar!”), känns platt och korkad.
HALLÅ HALLÅ! Ni är typ trettio jordsnurr och borde BRY ER OM LIVET i stället för att flamsa och tramsa!
Det glimrar förvisso till då och då. Mest i de stunder som Tom Gormican (regi och manus) trycker linsen hårdare mot livet och lyfter människan ut ur komedikontexten. I slutet bränner det till och med till en aning.
Men i stort faller det kort.
“Berättelsen ger killar en chans att se deras sida av situationen och ger tjejer ett nytt perspektiv på relationer”, proklamerade Efron i samband med att filmen hissades upp på duken.
Njae, Zackie.
NJAE!
Jag ser mest en splittrad och fadd skildring av relationssnickrande som till största del smakar bakfylla och klet.
Daterat.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
